Aldrig fattat varför man vill leva

Så långt tillbaka jag minns har jag alltid varit fascinerad av döden. Jag är bara snart 18 år men har aldrig fattat varför man skulle vilja leva. Livet så vitt jag vet är bara som tortyr. Längtar ständigt efter att bara få somna in.

Jag gick in i väggen som 16 åring efter ha varit sängliggande med magsmärtor på en skala mellan 1-10 en 8 i ett år medan jag gick i skolan och pluggade på nätter vilket sedan också gjorde att jag blev deprimerad och fått panikattacker.

Har inte kunnat sova naturligt sedan jag var typ 14 utan måste svimma av vilket också kan ske i klassrummet efter att jag aldrig kan sova vilket bara ger mig utskällningar vilket bara får mig att känna att jag är till besvär och vill bara dö ännu mer.

När allt började kännas okej att det inte var näst till omöjligt att gå ur sängen längre varje morgon blev allt olidligt igen. Jag var på min brors kompis fest med några kompisar, ca 3 minuter efter jag blev avsläppt vurpar bilen och min kompis dör i bilolyckan.

Har legat uppe ända sen dess och önskat det var jag. Min mamma som skyllde olyckan på mig, min bror (hans kompis körde bilen) och min pappa. 2 månader efter dör en till nära släkting och pappa är inte densamma. Jag har gett livet en chans flera gånger. Alla säger att det blir bättre jag är bara ung men desto äldre jag blir desto mer olidligt blir livet.

Har lovat mig själv att aldrig skaffa barn hade aldrig kunnat frivilligt dra in en människa i detta, kan ändå inte se livet efter 25. Så varför leva? Det blir ju inte bättre.. Aldrig förstått varför folk vill ta in barn i allt detta lidande.

Du är ung och har inte förstått poängen med att leva. Du verkar ha fått en tuff start i livet som du beskriver. Det är förklarligt att tänka på döden när livet upplevs som tufft och det är normalt – som ett sätt att hitta lösning på att ta sig ur svårigheter. Det blir dock en liten tankevurpa att tänka på döden som en lösning, för om du avslutar ditt liv får du aldrig en chans igen att veta om du hade kunnat tänka eller göra på något annat sätt. När jag läste ditt inlägg tänkte jag snabbt att du bara inte fått chansen att uppleva det som gör livet värt att leva. Så min uppmaning till dig är att hänga kvar i livet och fortsätta fundera på om det finns fler sätt att hitta lösningar eller helt enkelt varje dag tänka på vad du faktiskt har som du uppskattar även om det inte är det perfekta livet som du föreställt dig att det kan vara. Prata med andra, läs på nätet vad andra gjort som gör livet bättre i tuffa situationer. Pröva att kontakta nya personer som kanske har andra ideer eller lösningar som du inte prövat?