Hem > Forum > Livet > 41 år och vilse i livet

41 år och vilse i livet

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Det senaste året, eller åren har varit kaotiska. Lever i en fast relation sedan 15 pr tillbaka. Har två (nu vuxna) bonusbarn och två barn med min sambo.

    Jag och min sambo fick barn tidigt i relationen. Två barn med ett års mellanrum. Första barnet föddes under dramatiska former. Läkaren på förlossningen gjorde en felbedömning med grav syrebrist som följd. Sonen höll på att dö och vi var inlagda en månad efter förlossningen. Nu mår han bra men har vissa ”men” som utvecklingsstörning, autism och epilepsi.

    Min sambos dotter har mått psykiskt dåligt sedan hon var ungefär 14 år. Nu är hon 21. Det har varit självskadebeteenden, många självmordsförsök och perioder då hon varit inlagd på psyk.

    Detta med bonusdottern har så klart påverkat oss mycket och till sist gjorde det av vi båda stängde av alla känslor. Hon kunde bli inlagd akut efter ett självmordsförsök. Vi åkte båda till jobbet, konstaterade bara ”jaha då var hon inlagd igen”.

    Andra saker som hände: hamnade i konflikt på jobbet under våren, kände mig mobbad (aldrig hänt tidigare) fick inget stöd från chefen alls. Mådde extremt dåligt. Slutade med att jag gick från en ledande tjänst till en vanlig enklare tjänst.

    Under hösten 2017 lugnade mycket ner sig i vårat liv. Bonusdottern fick komma till ett behandlingshem där hon trivs och hon mår bättre. Det fungerade även bra för vår son som börjat särskola. Min sambo som gått arbetslös länge fick en tillsvidareanställning. Jag trivdes ok på jobbet. Allt såg ljust ut.

    Men DÅ drabbas jag av någon slags livskris. Vaknar upp en dag och känner starkt att jag inte vill ha det så här resten av livet. Jag och min sambo är avstängda rent känslomässigt. Ger inte varandra någon bekräftelse alls, lever separata liv, har T ex inte sex. Jag vill leva och det kommer över mig som ett vulkanutbrott.

    En gammal kärlek kontaktar mig på Facebook i samma veva. Det är en kille som betytt mycket för mig tidigare men det var 14 år sedan vi träffades. Vi börjar prata och han ger mig mycket bekräftelse både intellektuellt och sexuellt/kärleksfullt. Vi börjar snabbt prata om att träffas. Några veckor senare åker jag till honom (40 mil bort), ljuger om vart jag ska inför min sambo.. är otrogen och blir kär. Det värsta är att jag inte ens har dåligt samvete.

    Under hösten beter jag mig underligt. Jag är otrogen upprepade tillfällen med killen. Det är spännande och jag känner det som att jag lever. Som att jag vaknat upp ur en dvala. Allt jag tänker på är när och hur vi ska kunna träffas igen. Jag har inte dåligt samvete alls. Vi skriver och ringer till varandra i hemlighet hela dagarna.

    Kring årsskiftet hittar jag en liten lägenhet som jag får kontrakt på, i samma stad där vi bor. Jag berättar inte för min sambo men jag bor där ibland, säger att jag sover över hos en kompis T ex efter krogen. Jag går på krogen, ofta själv, dricker extremt mycket. Dansar, flörtar och går hem med många killar den här perioden (januari-mars). Beter mig utmanande, ligger bl a med killar som är hälften så gamla som jag och försätter mig i farliga situationer (åker hem med män jag inte känner alls osv) men har tur.. Det är spännande och roligt men jag känner ändå att allt börjar gå över styr. En dag får min sambo reda på allt (både otroheten med killen 40 mil bort och de andra killarna) och han blir så klart chockad, arg och ledsen men förlåter mig och vill att vi ska fortsätta.

    Jag behåller lägenheten och fortsätter likadant ett dag, han kommer på mig igen och jag får en sista chans. Hyr ut lägenheten, säger att jag ska ge allt i vårt förhållande osv.. men fortsätter. Träffar killen och är otrogen två gånger till.. dock inte tillfälliga sexuella kontakter mer än på messenger där jag pratar med en kille som ger mig bekräftelse och vill träffa mig.

    Det sista som hänt är att jag avslutat kontakten med killen jag var otrogen med. Det känns som att mitt liv tagit slut. Jag älskar både honom och min sambo tror jag. Ångrade mig men nu vill inte killen mer. Han tycker det är för krångligt.

    Jag har mycket ångest nu och hatar mig själv för vad jag gjort mot min sambo. Känner även mycket skam och skuld. Samtidigt känner jag fortfarande att jag vill leva. Nu är jag tillbaka i att känna mig levande död. Uttråkad. Ful, gammal,tråkig. Även om min sambo numera ger mig jättemycket kärlek och bekräftelse.

    Det är så svårt att förklara men jag är så himla vilsen i livet. Känner mig patetisk och det enda jag är glad över är mina fina barn. Jag ifrågasätter min egen person och tänker att jag är en självisk, egoistisk människa. Vet inte vad jag vill alls. Har som en oro i kroppen hela tiden samtidigt som jag är väldigt passiv. Svårt att sköta jobbet även om jag trivs där. Allt är så rörigt. Vet inte vad jag vill med det här inlägget. Men mår dåligt.

    Hej,

    har läst hela ditt inlägg och tycker du låter som en oerhört stark och omtänksam person. Du beskriver mycket känslor i din text vilket alltid är en dygd. Kanske du kan ta en paus från allt, bara en vecka eller så? Komma bort och tänka på hur du vill ha det? För man ska inte vara kvar för någon annans skull, det blir inte bra för någon.

    Ta hand om dig, kram <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.