31 plågas av saknad och vill vila

Vet ej om någon kommer läsa detta, vet inte ens varför jag skriver, men kändes som jag i allafall vill försöka få ut de som plågar mig.

 

31 ÅR, för en tid sedan dog min far, han var ej så gammal och dog i tidig alzhimers, var inte så gammal själv då syntomerna började visa sig, de säger sjukdomen är familjens sjukdom då de nära plågas i slutet mer än den drabbade. Många andra har inom kort tid dött i min släkt, mina syskon har alltid haft självmordstankar och försökt ta sina liv, en av dem lyckades. Kärlek där har jag blivit såra om och om och pengar finns de inget av, ändå försöker jag skuldsatt till öronen hjälpa min mor med de ja lyckas få ihop.

 

Hamna på sjukhus för ett år sedan, fick en skada på nervsystemet, detta sluta me att ja förlorade mine, tal och syn, samt fick rörelse hinder, 50%förlamning under en tid, förlora jobbet i samband med detta och min far dog.

 

Jag har slutat prata me människor, mindre och mindre söker jag kontant, det jag tidigare levde för ser jag ingen glädje i, enda jag tänker och drömmer om är min far och att få komma till honom och slippa all smärta av saknad, stress och känslan av misslyckande.

 

De enda som gör att jag ej förmår mig är att jag inte kan tänka min mor ensam, men de plågar mig varje dag och leva för någon annan.

 

Sen vill jag dö på ett fint sätt, brukar ofta prata senarion, gravstenar musik som ska spelas då jag dör, livet efter detta blir mer och mer en tanke som ger mig ro att jag kan få vila.

 

Önskade ja kunde finna kärleken, bli älskad och att mina barn skulle få träffa mina föräldrar, detta kommer nog aldrig ske och de gör de ännu lättare att luta sig tillbaka emot känslan av att få somna in. Jag e de enda som vet hur ont de gör för mig att leva. Hur å vad gör jag? Om detta är ett rop på hjälp eller ett sätt att bara töma mina tankar vet jag ej.  Livet e för kort säger de, varför är jag redan trött på det.

För mig låter det både som ett rop på hjälp och ett sätt att skriva av dig hur du egentligen mår. Vilket är bra båda två.

Känns som du stod din far nära och att det måste varit hemskt för dig att se honom försvinna in i sin sjukdom.

Skulle verkligen rekommendera dig att söka hjälp. Så du kan få stöd att komma på fötter igen. Är det så att du just nu inte orkar det så fortsätt att skriva av dig här. Kan lova att jag kommer läsa varenda stavelse så länge du vill och det kommer många andra kloka människor också göra. Det är även nyttigt att se sina egna tankar i skrift för det ger ett litet annat perspektiv..

Hur är det med din fysiska status i dagsläget? Vad är isåfall prognosen för framtiden, av din fysiska hälsa.

Du nämner barn….är det något som du har eller är det en önskan om att få i framtiden?

Ta hand om dig så länge min vän!

Kram ❤️

Min far var min bästavän, se honom förändras är något som ej går beskriva, i drömmarna, är vi med varandra olika senarion varje gång, men de slutar alltid samma, medvetandet om att han ej finns skapar en smärta som jag i drömmen känner av, jag hör mig själv skrika att han ej finns, de blixtrar till och jag ser honom som ung  äldre och sen i det stadiet han var då han dog. Vaknar med tårar i ögonen ont i bröster och är helt utkörd finns ingen ork.

 

Ser drömmarna så tydligt som de verkligent hänt, känslan av hoplöshet och tomhet fyller mig varje natt samt en ilska till livet. Ibland förbannar jag min mor för jag kan ej lämna henne, men de gör också att jag inte kan få vila i ett nytt liv och glädjen å drömmar jag haft i detta har jag ej kvar, om någon frågar mig vad jag önskar mig svarar jag ofta skämtsamt, att få somna in.

 

Har inga barn eller något och lusten att skaffa finns inte längre, tänker mer och mer hur man kan somna in fint

 

Söker på sidor allt man kan tänka sig för att gå vidare utan att de ska behöva vara omständigt.

 

Känner mig sjuk, skyldig och som jag svikit mig själv, honom och börjar se de e nog menat att cisa människor ska sorteras bort och jag är en av dem. Min mor är som ett ankare i detta liv som inte vet hur jag mår, men enda anledningen jag ej kan förmå mig att göra de som jag längtar så till.

 

Skada på nervsystemet skapade förlamningar mm som tidigare nämt, då dessa symptomer fortfarande sitter i blir de med en faktor som förstör. Men att min dårvarande flickvän var otrogen, jag fick skadan som kostade mig jobbet, och min far dog, samt min mor fick problem med hjärtat, mitt liv förändrades från de finaste barndom till ett bra liv och tåg en helväning till att jag nu inte ser varför jag ens finns.

 

Många verkar tro sig veta hur någon mår bara av att se ens glada fejkade yttre men såg de sorgen som bränner en innefrån skulle de förstå.  Vet ej vart jag ska vända mig och vill inte känna mig som en misslyckad person genom att gå till grupper eller terapi, psykhus har jag kunna passa in i för de e så jag känner mig.

 

Att dö är inte de som skrämmer mig, utan att tänka jag ska måsta vara kvar i minst x anatal år innan kroppen själv lägger ner.

 

I de finaste av världar skulle jag få leva livet, någon annanstand än fast i denna kropp.

 

Tack de som läser även om ja känner mig helt vet ej, över att jag ens skriver. Men jag finner inget annat e helt lost. Jag e varken ung elöer gammal men livet känns för långt.

För min del är det helium och exit bag som gäller. Detta är INTE lämpligt som metod för de som ropar på hjälp. Det är säkert, smärtfritt och ångestfritt men väldigt effektivt och beslutet är oåterkalleligt när jag väl exekverar det. Alla saker finns att köpa över disk.

Det är inget hemligt, men jag tänker förstås inte beskriva hur jag tänker göra min variant. Sådant får var och en göra research om på nätet.

Det lättaste vore att kläcka ur sig ett par klyschor i stil med att “självmord är ingen utväg” eller “prata med en präst” men jag vet att det inte hjälper ett dugg. Vi är rätt många som känner att livet är för långt eller helt enkelt att det inte är något för oss. Till skillnad från många moraltanter anser jag inte att de som inte vill traggla sig igenom statistiska 85 år av skit är sjuka och måste botas till att “älska livet” …”som alla andra”. Vi har inte kontroll över att vi föds. Vi kan väl få ha kontroll över vår egen död.

 

Purple quesary

Jag håller med dig om att det är upp till var och en att bestämma när man vill gå, man är inte livegen. Det är bara det att det är en skam i våran kultur att ta sitt liv. Den skammen är svår att tvätta bort. Jag har träffat en kvinna som kämpade i åratal för att få somna in. Hon prövade precis allt i vården men blev inte bättre. Det var så tydligt att hon ville få frid. hon fick lida svårt i många år för hon blev tvångsvårdad och mådde fruktansvärt av det. Frågan är om De  rätt att frihetsberöva en person som inte gjort något brott och bara längtade att bli fri?hon rymde flera ggr .En dag lyckades hon äntligen bli fri från livets plågor.jag är säker på att hon fick vilan hon längtade efter. Vi måste våga prata om det oxå inte släta över eller tro att alla egentligen vill leva innerst inne.Det finns människor som lider fruktansvärt att vara fångade i sin kropp. Jag är för dödshjälp, det är ovärdigt att tvinga människor att lida mot sin vilja.Unga människor kan ha svackor och komma igen och få livslust.Men vi äldre som har levt ett tag vet vad livet innebär för just oss.Vi har prövat allt.

Tyvärr är det så. Även på detta forum är det tabu att visa att vi människor kan avsluta våra liv själva även om vi aldrig fått besluta om att börja dessa liv. De som inte längre vill vara med, ses som “sjuka” eller som “problemtyngda” trots att de inte alls behöver på något sätt vara defekta för att inte se det SUPERFANTASTISKA i att varenda eviga dag gå upp till något kneg, slita ihop till räkningar, kanske unna sig en trist semester på något charterställe och sedan sakta förtvina och dö med en full blöja på någon institution. Vi behöver inte vara brutna, trasiga och förtvivlade. Vi kanske är helt enkelt trötta på att vänta på denna fantastiska LYCKA som utlovas men som för många inte kommer. VAD är det som är så jävla superfantastiskt med livet ? Jag har levt i 53 år, kämpat väl, jobbat, betalat räkningar, rest och sökt…men jag hittar inte det fantastiska. Det mesta är mediokert i bästa fall och inte någonstans värda den ansträngning som utkrävs av oss alla. Jag tycker ofta att människor som EXISTERAR trots misären är sjuka och hjärntvättade att till varje pris förnedra sig igenom livet tills ödet (eller gud) förbarmar sig över de och tar död på de. Ingen av oss kommer med livet i behåll. ALLA kommer vi att dö oavsett hur vi än anstränger oss. Så att ta sitt liv är bara att ta en genväg till det som väntar oss alla…och slippa skit vi måste ta itu med på vägen. Till ingen som helst nytta.

Anonym skrev:

Vi kanske är helt enkelt trötta på att vänta på denna fantastiska LYCKA som utlovas men som för många inte kommer.

Jag måste bara fråga dig, hur definierar du lycka och ett lyckligt liv? Jag försöker fastställa om dina idéer om lycka ens är realistiska för en människa.

Anonym skrev:

Blue Depufi 10 apr, 2019 kl. 18:57 S

Jag definierar inte det ens. Jag väntar på det som “alla” omkring mig som uppmanar mig att  “kämpa” vidare efter årtionden säger ska komma. Jag väntar på det som tycks driva alla till att kläcka ur sig “livet är så fint” klyschan och väntar på det som ska göra all skit, all ansträning och alll strävan värt besväret och än har jag inte sett det. Jag väntar på att jag ska äntligen känna en tillstymmelse till BEHOV av att vara här, tillstymmelse till känslan av att VILJA vara här och känslan av ro. Istället känner jag förakt mot de som satte mig här för att fylla sina tomma liv och total förakt mot existensen. Jag har tyvärr inte än lyckats bryta igenom instinktens fängslande väggar så jag fortsätter att EXISTERA.

Jag kan inte komma på VAD exakt det är som gör livet såååååå fint och såååå värt att leva att man inte skulle ta genväg dit vi alla ändå är på väg. Jag är mer och mer på det klara att människor existerar i väldigt många fall. De existerar för att deras instinkt håller de kvar, snarare än att de hittat och ser någon mening med att vara här. Det är en existens villkorat av en uråldrig instinkt evolutionen byggt in i oss. Det hade räckt med att känslan av att vilja vara här skulle komma. Någon lycka och upprymdhet kommer ju inte, så bara känslan av att “Det är ok, jag kan traggla mig igenom den skiten …” men den känslan kommer inte. Bara känslan av “ok..ännu en dag av den SKIT som folk kallar för liv. Ännu en dag av det ena eller andra jag redan har gjort och kommer att göra 1000 ggr till”. Så lycka, det vet jag inte kommer. Bara jag inte kände att detta är till ingen nytta och att det finns en MENING och att jag VILL vara här och inte bara existerar för att jag dömdes till det.

Därför ser man så många människor kräla i stoftet och trots eländiga omständigheter klamra fast sig vid sin existens som om de trodde att de finns ljus i slutet på tunneln och att de som tack för denna uppoffring vad “livet” är…ska få någon belöning. Vi får ingen belöning. Vi kommer att krypa genom denna tunnel för att DÖ på slutet. INgen av oss kommer härifrån levande. Frågan är bara vilka ska få VÄLJA hur man lämnar. Antingen på egna villkor och med värdighet och ro i sinne, eller i en bajsfylld blöja med skakande händer på ett hospis. Blir det inget mer än det trista, repetitiva skit jag haft hittills ??

För vad kommer ? Mina föräldrar kommer att dö. Jag kommer att blir äldre och äldre och skröplig och sjuk. De pengar jag tjänar du som hjälper mig med att distrahera mig från SKITEN genom resor och aktiviteter kommer att ta slut…kroppen kommer att ta slut och sen kommer jag att dö. No cigarr. Ingen medalj för att ha krupit och som duktig träl slickat röv på ödet ha klamrat fast mig vid livet. Inget. Bara död, kanske med en bajsfylld blöja på. Värdigt.

Anonym skrev:

Jag definierar inte det ens. Jag väntar på det som ”alla” omkring mig som uppmanar mig att ”kämpa” vidare efter årtionden säger ska komma. Jag väntar på det som tycks driva alla till att kläcka ur sig ”livet är så fint” klyschan och väntar på det som ska göra all skit, all ansträning och alll strävan värt besväret och än har jag inte sett det. Jag väntar på att jag ska äntligen känna en tillstymmelse till BEHOV av att vara här, tillstymmelse till känslan av att VILJA vara här och känslan av ro. Istället känner jag förakt mot de som satte mig här för att fylla sina tomma liv och total förakt mot existensen. Jag har tyvärr inte än lyckats bryta igenom instinktens fängslande väggar så jag fortsätter att EXISTERA. Jag kan inte komma på VAD exakt det är som gör livet såååååå fint och såååå värt att leva att man inte skulle ta genväg dit vi alla ändå är på väg. Jag är mer och mer på det klara att människor existerar i väldigt många fall. De existerar för att deras instinkt håller de kvar, snarare än att de hittat och ser någon mening med att vara här. Det är en existens villkorat av en uråldrig instinkt evolutionen byggt in i oss. Det hade räckt med att känslan av att vilja vara här skulle komma. Någon lycka och upprymdhet kommer ju inte, så bara känslan av att ”Det är ok, jag kan traggla mig igenom den skiten …” men den känslan kommer inte. Bara känslan av ”ok..ännu en dag av den SKIT som folk kallar för liv. Ännu en dag av det ena eller andra jag redan har gjort och kommer att göra 1000 ggr till”. Så lycka, det vet jag inte kommer. Bara jag inte kände att detta är till ingen nytta och att det finns en MENING och att jag VILL vara här och inte bara existerar för att jag dömdes till det. Därför ser man så många människor kräla i stoftet och trots eländiga omständigheter klamra fast sig vid sin existens som om de trodde att de finns ljus i slutet på tunneln och att de som tack för denna uppoffring vad ”livet” är…ska få någon belöning. Vi får ingen belöning. Vi kommer att krypa genom denna tunnel för att DÖ på slutet. INgen av oss kommer härifrån levande. Frågan är bara vilka ska få VÄLJA hur man lämnar. Antingen på egna villkor och med värdighet och ro i sinne, eller i en bajsfylld blöja med skakande händer på ett hospis. För vad kommer ? Mina föräldrar kommer att dö. Jag kommer att blir äldre och äldre och skröplig och sjuk. De pengar jag tjänar du som hjälper mig med att distrahera mig från SKITEN genom resor och aktiviteter kommer att ta slut…kroppen kommer att ta slut och sen kommer jag att dö. No cigarr. Ingen medalj för att ha krypt och som duktig träl slickat röv på ödet ha klamrat fast mig vid livet. Inget. Bara död, kanske med en bajsfylld blöja på. Värdigt.

Livet är vad man gör det till och vad man upplever av det. Det går att uppleva bra saker även vid sjukdom, ålder etc men visst, har du kravet att det ska vara fyrverkerier och glädjerus varenda gång hela livet har du inte mycket att längta till men då är du även orealistisk i dina krav.

 

 

Anonym skrev:

Blue Depufi 11 apr, 2019 kl. 11:00 S

Anonym skrev:

Blue Depufi 11 apr, 2019 kl. 11:00 S

Anonym skrev:

Blue Depufi 11 apr, 2019 kl. 11:00 S

Anonym skrev:

Blue Depufi 11 apr, 2019 kl. 11:00 S

Jag kräver inget. Jag vill känna att det finns en MENING och att VILJA VARA HÄR och trivas här. INGET av det infinner sig trots att jag kämpat i 53 år, dvs hela mitt liv. ALDRIG vill jag vara här, aldrig känner jag att det finns en mening och MÅL med detta och aldrig känner jag minsta BEHOV av att vara här. Oavsett vad jag “gör det till” och oavsett hur mycket jag försöker hjärntvätta mig själv och fördumma mig själv och försöka vilja EXISTERA tills ödet dödar mig. Krav, har jag ladrig haft för att jag vet att existensen aldrig kommer att uppfylla de. Oavsett vad jag gör och tro mig, jag har testat mycket…känner jag att det är tomt, meningslöst och totalt onödigt. Det är bra beskrivning av existensen. ONÖDIG, och POÄNGLÖS. Jag har väntat på poängen och på att känna “jaa..det är DÄRFÖR jag är här !” ..men det kommer inte. Jag försökt att fördumma mig med piller, för att aldrig fråga mig själv saker utan bara som boskap vandra vidare i samma riktning mot dödens slakt. Det funkade inte. Frågorna dyker upp VARJE dag, VARJE kväll och svaret är alltid detsamm. ONÖDIGT och “för att …det är så man alltid gjort”. Önskar jag trodde på Jesus och kunde säga “ja..det finns MENING, även om jag inte vet vad det är…” då hade det varit lättare. Fast tyvärr, är jag inte mentalt lobotomerad för att kunna kräla fram utan att ifrågasätta.

Anonym skrev:

Jag kräver inget. Jag vill känna att det finns en MENING och att VILJA VARA HÄR och trivas här. INGET av det infinner sig trots att jag kämpat i 53 år, dvs hela mitt liv. ALDRIG vill jag vara här, aldrig känner jag att det finns en mening och MÅL med detta och aldrig känner jag minsta BEHOV av att vara här. Oavsett vad jag ”gör det till” och oavsett hur mycket jag försöker hjärntvätta mig själv och fördumma mig själv och försöka vilja EXISTERA tills ödet dödar mig. Krav, har jag ladrig haft för att jag vet att existensen aldrig kommer att uppfylla de. Oavsett vad jag gör och tro mig, jag har testat mycket…känner jag att det är tomt, meningslöst och totalt onödigt.

Det är klart att du har haft krav, du skrev själv att du har gjort saker med kravet att lycka skulle infinna sig. Nu när kravet inte uppfyllts är du bitter. Så klart som fan att du har haft krav.

Har läst alla inlägg och är glad för att så många börjar följa och skriva sina tankar,
För min del brast allt då min far blev sjuk, sen blir jag själv sjuk och sen dör han.
Genom att förlora jobbet så gick eknomin i helvetet och gör allt för att unvika kronfogden, men de är en tuff resa då du försöker betala cirka 30 tusen varje månader, i räkningar och hjälpa din mor med pengar samtidigt och du inte har jobb. Cirka 900 tusen i skulder och de sista jag har kvar försöker jag leva på, i aktier som ibland generear bra och ibland inte, då jag måste ta ut merän jag tänkt mig.

Många här säger att de har tankar och livet är exakt som jag själv tänker en väg man endra kan gå eller välja att avsluta. Men någonstans känns de som att om vi alla pratar här, kan vi inte försöka hjälpa varandra och finna glädje och ork i livet, för anledningen jag skriver här är för att nå människor som förstår mig och hoppades vi tillsammans kan skapa något som gör att vi orkar vara kvar och ta tag i våra liv. Ensamhet är ett hemskt straff, men de är också något många väljer att vara, istället för att söka de som engång gav oss glädje gräver vi ner oss så känslan av slutet känns bättre, då vi känner att lyckan e från oss tagen.

Så ber alla som läser och ha skrivit kan vi inte tillsammans försöka finna varandras stöd och brytta ensamheten, bara för man e trött på å leva är man inte en dålig eller misslyckad människa, man är en människa som varit med om mycket, klarat mycket och jag tror vi alla kan finna en bättre lösning än att se slutet som en utväg. HOppas ni förstår vad jag söker.