31 plågas av saknad och vill vila

Anonym skrev:

Det är klart att du har haft krav, du skrev själv att du har gjort saker med kravet att lycka skulle infinna sig. Nu när kravet inte uppfyllts är du bitter. Så klart som fan att du har haft krav.

Så var det inte. Jag har gjort allt det som skulle ge den känsla andra har. Jag  har ändå inte den känslan, trots att jag gjort det man “ska”. Utbildning, karriär, familj, hobbys osv. Känslan av behovet av detta liv vill ändå inte infinna sig. När jag hör någon säga “life is good” frågar jag VAD EXAKT är det som är så “good”. Ingen kan ge ett specifikt svar på det. Ingen kan ge ett specifikt svar varför de är nöjda med sina liv “på det hela” eller varför de är ens här. Kanske existerar de slentrianmässigt. De blev satta här, så de harvar på. Jag fungerar nog inte så, jag vill inte göra något som känns fullständigt onödigt och meningslöst och som inte leder till något. Fast jaa…livet leder ju till döden, så varför harva alla dessa år emellan att man föds och dör ? Detta harvande gör mig rätt less och besviken, för det som alla tycks ha funnit…har inte jag sett skymten av trots att jag gjort samma saker som de och försökt med olika lösningar. Varenda morgon vaknar jag och frågar mig “till vilken nytta vaknade jag och vart leder denna dag” och varje kväll suckar min själ och säger…”denna dag var precis som den förra och den ledde till inget och den var HELT onödig”.

 

 

Anonym skrev:

Har läst alla inlägg och är glad för att så många börjar följa och skriva sina tankar, För min del brast allt då min far blev sjuk, sen blir jag själv sjuk och sen dör han. Genom att förlora jobbet så gick eknomin i helvetet och gör allt för att unvika kronfogden, men de är en tuff resa då du försöker betala cirka 30 tusen varje månader, i räkningar och hjälpa din mor med pengar samtidigt och du inte har jobb. Cirka 900 tusen i skulder och de sista jag har kvar försöker jag leva på, i aktier som ibland generear bra och ibland inte, då jag måste ta ut merän jag tänkt mig. Många här säger att de har tankar och livet är exakt som jag själv tänker en väg man endra kan gå eller välja att avsluta. Men någonstans känns de som att om vi alla pratar här, kan vi inte försöka hjälpa varandra och finna glädje och ork i livet, för anledningen jag skriver här är för att nå människor som förstår mig och hoppades vi tillsammans kan skapa något som gör att vi orkar vara kvar och ta tag i våra liv. Ensamhet är ett hemskt straff, men de är också något många väljer att vara, istället för att söka de som engång gav oss glädje gräver vi ner oss så känslan av slutet känns bättre, då vi känner att lyckan e från oss tagen. Så ber alla som läser och ha skrivit kan vi inte tillsammans försöka finna varandras stöd och brytta ensamheten, bara för man e trött på å leva är man inte en dålig eller misslyckad människa, man är en människa som varit med om mycket, klarat mycket och jag tror vi alla kan finna en bättre lösning än att se slutet som en utväg. HOppas ni förstår vad jag söker.

Personligen respekterar jag dig för att du kämpar vidare trots alla svårigheter. Det finns de, även i denna tråd (nämner inga namn…) som helst bara vill gnälla och sedan ge upp men det är ingen hederlig väg att gå.

Försök så gott det går göra saker du gillar, och hjälpa din mor att göra det hon gillar. När livet är som svårast är det extra viktigt att bevara de ljuspunkter som fortfarande finns.

Anonym skrev:

Så var det inte. Jag har gjort allt det som skulle ge den känsla andra har. Jag har ändå inte den känslan, trots att jag gjort det man ”ska”. Utbildning, karriär, familj, hobbys osv. Känslan av behovet av detta liv vill ändå inte infinna sig. När jag hör någon säga ”life is good” frågar jag VAD EXAKT är det som är så ”good”. Ingen kan ge ett specifikt svar på det. Ingen kan ge ett specifikt svar varför de är nöjda med sina liv ”på det hela” eller varför de är ens här. Kanske existerar de slentrianmässigt. De blev satta här, så de harvar på. Jag fungerar nog inte så, jag vill inte göra något som känns fullständigt onödigt och meningslöst och som inte leder till något. Fast jaa…livet leder ju till döden, så varför harva alla dessa år emellan att man föds och dör ? Detta harvande gör mig rätt less och besviken, för det som alla tycks ha funnit…har inte jag sett skymten av trots att jag gjort samma saker som de och försökt med olika lösningar. Varenda morgon vaknar jag och frågar mig ”till vilken nytta vaknade jag och vart leder denna dag” och varje kväll suckar min själ och säger…”denna dag var precis som den förra och den ledde till inget och den var HELT onödig”.

Jag ser att du ständigt frågar dig varför människor tycker att livet är värt att leva. Personligen, trots alla svårigheter, så gillar jag att umgås med vänner och familj, äta god mat, avnjuta musik, film, motionera etc. Är det gudomliga upplevelser? Nej, men det är fortfarande bättre än evigt ingenting vilket döden är. Vad är det för fel på lagom intensiva upplevelser?

Om du känner på detta sätt som du gör, sluta ditt arbete till att börja med. Vad är det för mening att gå dit om du känner att det är meningslöst? Gör något annat, vila upp dig, stirra in i väggen…men bryt rutinen som inte fungerar.

Anonym skrev:

Jag ser att du ständigt frågar dig varför människor tycker att livet är värt att leva. Personligen, trots alla svårigheter, så gillar jag att umgås med vänner och familj, äta god mat, avnjuta musik, film, motionera etc. Är det gudomliga upplevelser? Nej, men det är fortfarande bättre än evigt ingenting vilket döden är. Vad är det för fel på lagom intensiva upplevelser? Om du känner på detta sätt som du gör, sluta ditt arbete till att börja med. Vad är det för mening att gå dit om du känner att det är meningslöst? Gör något annat, vila upp dig, stirra in i väggen…men bryt rutinen som inte fungerar.

Inget av det du nämner ger mig något. Jag gör precis samma saker som andra och som du nämner. INGET av det ger mig något alls. Jag flinar och låtsas lyssna på deras prat och skratta åt deras skämt, men min själ skrattar inte. HUR är det bättre än att ha frid för evigt och slippa detta och ständigt anstränga sig för att vara “glad” åt “de små sakerna” ?

Jag kan inte sluta arbeta. Jag kan inte bo under en bro, det kommer inte att hjälpa mig. Jag har testat med 2 gap years och levt på de optioner jag sålde och besparingar. Jag sålde en hel del, hyrde ut min lgh och reste en hel del och testade olika saker. Jag insåg att jag kan inte resa ifrån mig själv. Även om hänga i Dominican Republic och kite surfa hela dagarna i den fina solen bröt rutinen och var bättre än stressa iväg till ett kontor, så försvann inte frågorna. Dessutom kan jag ju inte leva på luft. Jag går till jobbet för att TJÄNA PENGAR och betala räkningar och för andras skull upprätthålla fasaden av en fungerande individ med ett liv, men i själva verket är det en existens där jag varje kväll ber om att inte vakna nästa morgon. Det hade varit så otroligt skönt att slippa gå upp, släpa mig ur sängen och möta en ny skitdag och hitta på lösningar på problem som ingenstans är mina. Skita i träningen och skita i att svara i telefon när någon bekant ringer för att blaja det obligatoriska snacket om saker som jag skiter i. Jag avskyr att träna, ändå gör jag det 6 dagar i veckan. Jag skiter i mat, ändå äter jag sunt och tar mig tid att hålla på med skiten. Jag är extremt uttråkad när jag träffar folk, ändå gör jag det …för det är väl så man gör.  VAD bryr jag mig om deras jävla köksrenovering eller deras nya bil, eller deras jävla tjafs med frugan ??

Därav en känsla av att testat det mesta och insett att livet inte behövs för min del. Det ger mig inget och att anstränga sig för att inte hamna i fysisk och ekonomisk misär UTÖVER den alltid närvarande känsla av fullständig meningslöshet är liksom skrämmande. Jag ska uthärda detta skit för att inte hamna under en bro och leva på bidrag ?

Jag håller på med en process …avprogrammering från den inprogammerade och indoktrinerade “hålla sig vid liv till varje pris, för att..det är så man gör” som bl a mina föräldrar indoktrinerade mig till. Sakta men säkert försvinner den enda anledningen till att jag är kvar och går som en maskin, den primitiva och uråldriga instinkten som gör att vi “till varje pris MÅSTE finnas kvar…ingen vet varför och till vilken nytta men vi måste existera”. Jag börjar inse…vi MÅSTE inget. Vi har kontroll den dagen vi lyckas besegra instinkten. Det är vad jag jobbar på. Den dagen denna instinkt är nedkämpad, öppnar jag heliumventilen och slipper denna dåliga film.

Låter som du anpassat dig mycket till andra och lever så som man “ska”göra.  Varför är det så viktigt att skratta åt andras skämt och lyssna på blaj i telefonen osv varför är fasader så viktiga för dig? Jag skulle inte bli gladare av det.Jag hade inte orkat ha vänner som bara pratar om köksrenoveringar och resor typ. Det är mer intressant  med intellektuella samtal eller andliga funderingar.Det verkar som att pengar är de enda folk intresserar sig för nuförtiden. De får aldrig nog eller så tror dom att dom hamnar i misär om de jobbar några timmar mindre vilket inte är sant. De bränner hellre ut sig än lever med lite enklare standard. De är trygghetsnarkomaner.  Hade varit roligare om fler vågade leva alternativt.Jag är fri, har ingen familj som packar på mig hur jag ska leva.Jag gjorde sällan det mina föräldrar sa att jag skulle göra. Killar jag varit tsm med har inte kunnat påverka mig ett dugg. Jag är inte intresserad av att leva i ekorrhjulet.Det är svårt att hitta rätt person att leva med och det slutar alltid att jag blir ensam.

Anonym skrev:

Inget av det du nämner ger mig något. Jag gör precis samma saker som andra och som du nämner. INGET av det ger mig något alls. Jag flinar och låtsas lyssna på deras prat och skratta åt deras skämt, men min själ skrattar inte. HUR är det bättre än att ha frid för evigt och slippa detta och ständigt anstränga sig för att vara ”glad” åt ”de små sakerna” ? Jag kan inte sluta arbeta. Jag kan inte bo under en bro, det kommer inte att hjälpa mig. Jag har testat med 2 gap years och levt på de optioner jag sålde och besparingar. Jag sålde en hel del, hyrde ut min lgh och reste en hel del och testade olika saker. Jag insåg att jag kan inte resa ifrån mig själv. Även om hänga i Dominican Republic och kite surfa hela dagarna i den fina solen bröt rutinen och var bättre än stressa iväg till ett kontor, så försvann inte frågorna. Dessutom kan jag ju inte leva på luft. Jag går till jobbet för att TJÄNA PENGAR och betala räkningar och för andras skull upprätthålla fasaden av en fungerande individ med ett liv, men i själva verket är det en existens där jag varje kväll ber om att inte vakna nästa morgon. Det hade varit så otroligt skönt att slippa gå upp, släpa mig ur sängen och möta en ny skitdag och hitta på lösningar på problem som ingenstans är mina. Skita i träningen och skita i att svara i telefon när någon bekant ringer för att blaja det obligatoriska snacket om saker som jag skiter i. Jag avskyr att träna, ändå gör jag det 6 dagar i veckan. Jag skiter i mat, ändå äter jag sunt och tar mig tid att hålla på med skiten. Jag är extremt uttråkad när jag träffar folk, ändå gör jag det …för det är väl så man gör. VAD bryr jag mig om deras jävla köksrenovering eller deras nya bil, eller deras jävla tjafs med frugan ?? Därav en känsla av att testat det mesta och insett att livet inte behövs för min del. Det ger mig inget och att anstränga sig för att inte hamna i fysisk och ekonomisk misär UTÖVER den alltid närvarande känsla av fullständig meningslöshet är liksom skrämmande. Jag ska uthärda detta skit för att inte hamna under en bro och leva på bidrag ? Jag håller på med en process …avprogrammering från den inprogammerade och indoktrinerade ”hålla sig vid liv till varje pris, för att..det är så man gör” som bl a mina föräldrar indoktrinerade mig till. Sakta men säkert försvinner den enda anledningen till att jag är kvar och går som en maskin, den primitiva och uråldriga instinkten som gör att vi ”till varje pris MÅSTE finnas kvar…ingen vet varför och till vilken nytta men vi måste existera”. Jag börjar inse…vi MÅSTE inget. Vi har kontroll den dagen vi lyckas besegra instinkten. Det är vad jag jobbar på. Den dagen denna instinkt är nedkämpad, öppnar jag heliumventilen och slipper denna dåliga film.

Ok, det är synd att du upplever livet så. Jag förstår helt ärligt inte hur du orkar göra allt det du skriver samtidigt som du känner att det är meningslöst. Varför träna 6 dagar i veckan? Varför låtsas bry sig om saker och människor du inte bryr dig om? Är det enbart rädsla som hindrar dig från att sluta med allt detta som känns meningslöst?