Trivs inte i min kropp

<3 Tufft! Vet inte om du känner igen dig i det här men jag har iaf märkt att om jag är nöjd med mitt utseende så skiftar direkt självkritiken till typ min personlighet. Och om jag skulle vara nöjd vid nåt tillfälle med både mitt utseende och min personlighet (alltså det inre och yttre) så blir jag oftast då istället kritisk till min livsstil eller att jag saknar erfarenheter inom nåt, inte har tillräckligt mycket vänner och en tråkig släkt eller vad det nu kan tänkas vara. Såhär håller det på i det oändliga som ett cirkelresonemang.

Vi lever ju också i en prestationskultur som försöker få en att tvivla på sig själv och att man ska konsumera och ”förbättra sig”.

Så det jag har landat i är nog det som du också landat i, att det handlar inte om hur man ser ut eller vem man objektivt sett är, utan man behöver på något sätt öva sig i att acceptera och tycka om sig själv – oavsett. Vända sina kritiska tankar till positiva och empatiska. Uppmuntrande.

Jag hörde någonstans att man gärna ska agera i sammanhang som om man var liksom omtyckt. Att man tar förgivet att folk gillar en. Det tycker jag var lite befriande tanke. Snarare än att man utgår från att man förstår precis om folk är kritiska till en. Det är ju som att vara sin egen mobbare?

Åh, du har så rätt! Fungerar exakt likadant. Det är som att jag är inställd på att hitta så många fel jag bara kan hos mig själv. Istället för att hitta allt som är rätt. Och vara lite snällare mot sig själv kanske.

Ja, den här prestationskulturen sätter verkligen sina spår. Tycker att jag har gjort mig av med det tankesättet värderingsmässigt men i tanke och handling så faller jag fortfarande ofta dit. Det blir också nån känsla av att känna sig mindervärdig. Och sen kanske att jag förväntar mig att andra ska döma mig minst lika hårt som jag själv gör.

Det där med att agera som att man är omtyckt lät klokt. Det tar jag med mig. Tack <3

<3 Tycker det låter oerhört spännande att experimentera med att försöka hitta allt det som är rätt! Kanske kan du skriva upp det på en lista som en påminnelse om vad det är? Om inte annat som en rättvis motpol för alla år som ägnats åt motsatsen?

För egen del vet jag att jag i hur många år som helst gått liksom och suktat efter någon slags ”grön signal” från någon om att jag är liksom älskbar och tillräcklig. Men sedan då när denna någon dykt upp och förmedlat något i stil med detta så har jag verkligen bara känt att det är mer eller mindre supersuspekt och konstigt än känns möjligt att ta på minsta lilla allvar. Har även tänkt att personen förmodligen är heeelt från vettet. Med det sagt så kan man ju se det som att det ju inte spelade någon egentligen roll om man fick det klartecknet för utfallet blev likadant – att man ändå inte trodde på det utan landade i förvirring och skapade distans. Det är en dealbreaker när någon tycker om, eller blir kär i en?

Det har fått mig att fundera på, och inse, att jag måste tro på det också för att någon annan ska kunna vara tillräckligt övertygande och få med mig på tåget – in i en sund relation. Det är ju hemskt om det är en dealbreaker att någon tycker om en.

Låter litegrann som du har ungefär samma utmaning där, eller? Att övertyga dig själv är det svåraste egentligen?

Tänker att det här med utseende också kan bli som försvarsmekanismer ”om jag bara vore lite snyggare så hade jag kunnat leva ett sånt där liv”, eller ”om jag bara såg lite bättre ut så hade jag jag kunnat bli ihop med den där personen”?

Jag har landat i att jag är livrädd för närhet i en kärleksrelation och det har varit ibland helt obundet av hur jag ser ut. Som att det är nästan ännu läskigare, och mer står på spel, när någon verkligen gillar en för den man är, alltså sin personlighet och själen, och inte blev kär i ens utseende. Det är verkligen en nivå betydligt mer scary har jag känt.

Tror helt klart nyckeln är att öva upp sitt självförtroende! Ha självempati och tycka om sig själv. Även om det minst sagt är lättare sagt än gjort.

Fungerar exakt likadant. När någon visat genuint intresse så har jag genast dragit mig undan. Samtidigt är det precis som du säger att man liksom längtar och letar efter andras godkännande eftersom att man inte klarar av att ge det till sig själv. Men när man får det kan man ändå inte ta emot det.

Jag är nog precis som du: rädd för känslomässiga band/närhet. Det är nog därför jag känner mig så osäker kring mitt utseende. Jag behöver fortfarande vara nära andra för att må bra men jag vill inte ha några känslor inblandade, sådana kan ju göra ont. Så då måste jag ju hitta någon som enbart vill ha mig pga mitt utseende, så att de inte råkar tycka om mig som person, för det klarar jag inte av.

Sen är det nog också någon försvarsmekanism som du säger. Jag har ju haft liknande resonemang kring en massa saker förut. Om jag bara var si… då skulle jag minsann kunna… osv. Det blir ju lite av en ursäkt för att slippa möta det som skrämmer. Om jag redan från början diskvalificerar mig själv från någon typ av relation så behöver jag ju inte ta steget ut och riskera att det brister.

Ja, det där med självempati är verkligen inte lätt. Tror att det i sig skrämmer mig på något vis. Får ett enormt obehag av att försöka validera mig själv. Men kanske att det blir lättare med tiden. Ska nog ge mig i kast med flera saker. Skriva positiva mantran, affirmationer, göra den där listan. Kan bli svårt men värt ett försök 🙂