Hej på er alla därute. Jag vill berätta om mitt liv. Hoppas ni finns där och att någon läser. Jag är sedan lång tid tillbaka sambo med en man och vi har tre tonåringar tillsammans. Vårt liv känns trasigt. Min sambo har aldrig varit särskilt delaktig i familjen. När barnen var små följde han aldrig med ut i lekparken eller på promenader. När jag kom hem föll det ändå på mig att laga mat och han har alltid haft en vana att komma till matbordet ungefär när vi andra ätit upp. Nu klagar han på att vi inte längre samlas till gemensamma måltider. Jag lagar mat och så får var och en äta när de har tid. Med tiden har han blivit alltmer kritisk, kontrollerande och arg. Han säger att det är vårt fel att han blivit så. Han säger att jag sett till att han inte har en bra relation med barnen, att vi gått ihop mot honom. Men han lyssnar inte på dem. Tar inte deras känslor på allvar. När vår dotter för en tid sedan berättade att hon har självmordstankar blev det ett långt samtal där bara han pratade. Och så är det alltid när vi pratar i familjen. Han pratar. Men har lite till övers för andra åsikter och känslor. Han vänder alla situationer till sin fördel. Han gör i stort sett inget hemma, men är väldigt arg för att barnen inte hjälper till. Han har skällt och skrikit och hotat så mycket på barnen och på mig att jag bär på trauma. Jag går på tå hemma och min enda uppgift är att se till att det är lugnt och skydda barnen. Har slutat sätta gränser på grund av den rädslan. Vår yngsta har många beteendeproblem som han bara vill styra upp med hot, straff och kontroll. Barnen hamnar i konflikter med varandra som kan bli ganska grova och jag klarar inte det. Klarar inte ilska. Jag klarar inte att lämna. Är för svag. Barnen är rädda för skilsmässa och jag böjer mig för det.
Våra döttrar har pojkvänner men pojkvännerna får inte komma hem till oss. Samtidigt skuldbelägger han den äldsta för att hon är så mycket hos sin pojkvän. Han skyller på mig för att hon har sex. Hon är 17 år. Det är mitt fel eftersom jag tog med henne till ungdomsmottagningen för att skaffa preventivmedel. Istället borde jag tydligen ha förbjudit henne att ha sex.
Jag har grava sömnsvårigheter. Har gjort massor för att få hjälp med det och har kanske nu hittat ett sätt som hjälper mig att sova. Hans enda kommentar är att jag måste fixa det eftersom det påverkar honom och barnen så mycket att jag inte sover.
Vår lilla dotter har enligt honom bara självmordstankar för att få uppmärksamhet och han sa till henne “vad har du för anledning att må dåligt? Du har det bra” Han skuldbelägger mig när jag finns där för henne när hon är ledsen och uppriven. För det får tydligen honom att stå i dålig dager.
Han har enormt mycket skärmtid. Men hotar barnen att slå sönder eller ta deras mobiltelefoner om de sitter med dem för mycket.
Han lagar sällan mat, plockar inte undan efter sig och tar i princip aldrig hand om disken. Men skäller på barnen om de har samma beteende.
Jag har slutat klaga på honom och slutat försöka ta ett seriöst samtal. Det går inte. Så fort jag tar upp något så gör jag det på fel sätt enligt honom, hur lugn jag än är. Nu klagar han istället på att jag inte pratar med honom och inte berättar något.
Jag har så mycket att skriva. Snälla svara mig.
