Grubblar över det här med arv och miljö igen. För ibland verkar det så uppenbart: a leder till b som leder till c – det finns en tydlig miljöfaktor. Samtidigt finns det många som växer upp i dysfunktionella miljöer som ändå klarar sig bra och andra som växer upp i trygga hem som ändå mår dåligt. Vad är vad egentligen? Har vi något alls att säga till om? Eller stakas livet ut mycket tidigare än vi själva tror? Med risk för att låta som en domedagsprofet… jag har inte mycket tilltro till livet just nu. Det känns som att någon annan har ratten och jag gör bara mitt bästa för att hänga med i svängarna. Som att jag alltid var menad att må dåligt, att det är inprogrammerat i själva jaget av min person. Och det är ju inte särskilt hoppfullt. Nej, just nu känns livet mörkt och hopplöst. För att jag inte mår bra, för att mina anhöriga inte mår bra. Och jag verkar inte kunna ändra på det.
5 juli 2025 kl. 16:42
Styr vi överhuvudtaget vart vi hamnar i livet?
-
-
Bra och intressant fråga!
Jag tänker ibland att det verkar som att personer som växer upp med toxiska föräldrar tenderar förvånansvärt ofta bli bra personer själva. Medan personer som man märker har helt underbara föräldrar utvecklar istället häpnadsväckande mycket knepigheter och inte sällan blir rätt självcentrerade och oförstående inför andra människors inre världar.
En teorin vad detta kan bero på tror jag kan vara att personer som växer upp med dysfunktionella föräldrar ofta måste bli känsliga. De lär sig läsa ansiktsuttryck som radar – känna av stämningar innan något sägs. Det är en överlevnadsstrategi, men det kan också utvecklas till något vackert såsom: radikal empati.
För när man själv vet hur det känns att inte bli hörd, sedd eller förstådd – då skär det i en att se det hända någon annan. Och ibland blir det nästan en mission ”Jag ska aldrig bli som dem. Jag ska alltid förstå.”
Så den sortens människor bär ofta på en tyst visdom. En förmåga att vara med andra i deras lidande utan att fly eller förenkla.
Men det kommer till en pris. Empatin som föddes ur nöd blir lätt till skuld, till självutplåning, till att alltid ta ansvar för andras känslor. Så även om den sortens person verkar stark och förstående finns där ofta en inre trötthet. En känsla av att bära för mycket, alldeles för länge. Den tycker jag mig även se i texten du skrivit här ovan.
Det är lätt att tro att den som haft sundare föräldrar automatiskt får ett bättre liv och ofta är det sant på ytan: stabilitet, självkänsla och fungerande relationer. Men ibland händer något annat, för när inget riktigt smärtsamt händer får man heller inte chansen att utveckla existentiell känslighet. Livet blir inte något man måste förstå, det bara är. Och då kan också kontakten med andra människors smärta bli platt, förvirrad eller till och med avvisande:
”Men kan du inte bara tänka lite positivt?”
Det är inte alltid elakt – det är bara främmande. Och just frånvaron av erfarenhet kan göra att vissa blir kaotiska när något väl skaver. De har inga inre verktyg. De tappar kompassen snabbt.
Det finns en sorts människokunskap som bara föds av att ha sett sprickorna på nära håll.
Och ja, ibland gör det människor mer empatiska, mogna, mer verkliga. Men det är orättvist att behöva ha lidit för att bli djup. Och det är en sorg att det ska vara priset för förmågan att förstå andra.
Så jag tror alltså att om man växer upp i en dysfunktionell miljö med förutsägbarhet, tystnad, skuld eller känslomässig kaos – så formas man. Inte som ett val, utan som en reaktion. Man bli ofta vaksam, självständig, kanske överansvarig. Och då är det ju lätt att tro ”såhär blev jag. Det är sådan här jag är. Det är redan bestämt”.
Därför känns det som att livet redan har styrts av någon annan. Inte bara av föräldrarna utan av mönstren de byggde i en.
Det som har präglat en behöver dock inte fortsätta styra en. Man kan inte välja sin startpunkt, men däremot långsamt, trögt, ibland motvilligt kan man se mönstren och ifrågasätta dem. Det inte lätt. Det kan ta år.
Kanske betyder det att gå från överlevnad till närvaro. Från anpassning till autenticitet. Så jag tänker att bara för att man blev någon i en viss form, betyder det inte att man måste stanna där. För det är en skillnad på att ha blivit formad – och att vara färdig.
Ibland tror jag det handlar om att våga släppa taget om formen som kanske sade ”jag måste vara såhär för att överleva” och istället våga vara på något annat sätt.
-
Hjälp! Har jag varit den dysfunktionella mamman tänker jag nu. Jo det har jag nog. Utåt allt fint och polerat med bra utbildning och bra jobb. Men med en avsaknad av trygghet och behov av bekräftelse har jag avslutat relationer och påbörjat nya. Haft med mig mina två underbara döttrar och trott att jag gjorde rätt. ”Så länge jag mår bra (??) så är det det bästa för barnen ”. De har utvecklats till vuxna med egna liv men så högsensitiva, inkännande och med ångest. Parallellt som de (också ensamstående föräldrar)fortsätter arbeta och försörja sina barn. Men de mår inte bra. Och har ingen god ekonomi. Och känner sig ensamma. Jag försöker göra allt för dem men är aldrig tillräcklig. Efter senaste separationen har jag inga besparingar och behöver bygga upp min ekonomi igen. Så det blir små bidrag jag kan ge. Och min tid såklart. Ger dem all min tid som de vill ha.
Jag har sådan ångest över detta att jag knappt fungerar. -
indigo gulltandborre skrev:
Grubblar över det här med arv och miljö igen. För ibland verkar det så uppenbart: a leder till b som leder till c – det finns en tydlig miljöfaktor. Samtidigt finns det många som växer upp i dysfunktionella miljöer som ändå klarar sig bra och andra som växer upp i trygga hem som ändå mår dåligt. Vad är vad egentligen? Har vi något alls att säga till om? Eller stakas livet ut mycket tidigare än vi själva tror? Med risk för att låta som en domedagsprofet… jag har inte mycket tilltro till livet just nu. Det känns som att någon annan har ratten och jag gör bara mitt bästa för att hänga med i svängarna. Som att jag alltid var menad att må dåligt, att det är inprogrammerat i själva jaget av min person. Och det är ju inte särskilt hoppfullt. Nej, just nu känns livet mörkt och hopplöst. För att jag inte mår bra, för att mina anhöriga inte mår bra. Och jag verkar inte kunna ändra på det.Vad tungt för dig att bära att dina anhöriga inte mår bra. Det är inte konstigt att du mår dåligt över det. På vilket sätt känner du dig maktlös att förändra på hur de mår?
Vi bär alla med oss våra tankar och erfarenheter, men nog kan vi i viss mån förändra miljön vi lever i och en tillsynes obetydlig förändring kan få stora effekter på sikt. Vart/hur skulle du köra om du höll i ratten?
lavendel oregano skrev:
Hjälp! Har jag varit den dysfunktionella mamman tänker jag nu. Jo det har jag nog. Utåt allt fint och polerat med bra utbildning och bra jobb. Men med en avsaknad av trygghet och behov av bekräftelse har jag avslutat relationer och påbörjat nya. Haft med mig mina två underbara döttrar och trott att jag gjorde rätt. ”Så länge jag mår bra (??) så är det det bästa för barnen ”. De har utvecklats till vuxna med egna liv men så högsensitiva, inkännande och med ångest. Parallellt som de (också ensamstående föräldrar)fortsätter arbeta och försörja sina barn. Men de mår inte bra. Och har ingen god ekonomi. Och känner sig ensamma. Jag försöker göra allt för dem men är aldrig tillräcklig. Efter senaste separationen har jag inga besparingar och behöver bygga upp min ekonomi igen. Så det blir små bidrag jag kan ge. Och min tid såklart. Ger dem all min tid som de vill ha.
Jag har sådan ångest över detta att jag knappt fungerar.Jag tycker du låter som en väldigt omtänksam, vänligen och kärleksfull person i sättet du beskriver relationen till dina barn. Det låter som att du har gjort det du trott varit bäst för både dig och dem med den informationen du haft i stunden och det är tillräckligt.
Du kanske också givit dem modet att avsluta förhållanden som fått dem att må dåligt, gå sin egen väg, och därigenom givit dem möjligheten att må ännu bättre, trots att de vetat om att det kortsiktigt leder till förlust av andra trygghetsfaktorer som ekonomi och gemenskap. Och du har visat dem, och visar dem, att det går att bygga upp igen. Att du samtidigt som du känner ångest har förmågan att dela med dig av det finaste du har, din tid, är helt fantastiskt! Ens föräldrars tid och intresse är – åtminstone för mig – långt mycket mer värt än allt vad pengar kan köpa.
Vad tänker du om det?
-
Jag tänker att frågan om arv och miljö ibland också stannar vid en ganska binär idé:
Antingen föds man sådan eller så blir man sådan.
Men verkligheten verkar vara mer dynamisk än så.
Kanske är det just samspelet mellan våra medfödda egenskaper och våra upplevelser som formar oss. Alltså inte bara vad vi har varit med om, utan mer hur vi påverkas av det vi är med om.
Exempelvis: två syskon kan växa upp i exakt samma familj men reagera helt olika. En blir överanpassad och konflikträdd, den andra blir arg och avvisande. Samma miljö, olika reaktioner – kanske pga olika temperament men också olika tolkningsmönster som utvecklats tidigt?
Så frågan blir inte bara ”formar miljön oss?” utan också: vilken del i oss är det som formas?
Vår känslighet? Vår impulsivitet? Vår förmåga till närhet?
Och kanske ännu mer intressant: Vad formar vår bild av oss själva? För ibland kanske det inte är våra faktiska erfarenheter som påverkas oss mest, utan de berättelser vi gör av dem.
Som att vissa får höra att de är starka för att de klarade en svår barndom – och då blir styrka en identitet de bär med sig, ibland på bekostnad av andra sidor.
Andra roller kan vara att vara ”den lilla hjälplösa” som kännetecknas av att ständigt behöva hjälp och tas hand om, men som får svårt att växa upp och bli självständig. Eller den ”duktiga/perfekta” som presterar och tar ansvar ”är lätt att ha å göra med”, men som kan känna inre tomhet, känslan av att aldrig vara tillräckligt och få prestationsångest osv.
Så jag tänker att det inte bara är vad som hänt oss som spelar roll, utan hur vi förstått det. Och kanske då ännu viktigare: hur andra människor har speglat det för oss.
Det får mig att undra:
Hur mycket kan man påverka sin egen berättelse i efterhand?
Är vissa människor mer formbara än andra?Vad tror ni?
-
Vill tacka för era svar. Körde lite in i väggen och har varit borta ett tag pga det. Har fortfarande svårt att formulera något vettigt känner jag. Men jag har läst och uppskattar era tankar och reflektioner <3
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.