Har så jobbiga minnesbilder som kommer helt plötsligt av situationer/saker som jag inte trodde skulle trigga. Känner så mycket skam. Skam över mig själv och hur jag mår. Skam över hur mitt mående påverkat mig i situationer och fått omgivningen att tycka att jag är konstig och dra sig undan. Precis tvärtemot vad jag egentligen behöver i sånna situationer. Hade varit bättre om någon kom fram och bara bekräftade att den ser, att det är okej och bara finnas där.
Det här med att inkludera alla, ha förståelse, vara stöttande och inte dömande gäller uppenbarligen inte mot alla. Så mycket tomma ord från människor, som via handlingar gör tvärtemot.
Vem väljer du att stötta i din vardag? Varför finns du för den personen, men kanske inte väljer att räcka fram en hand till en annan person som synligt och tydligt behöver det?