Somna in och glömma allt

Har så jobbiga minnesbilder som kommer helt plötsligt av situationer/saker som jag inte trodde skulle trigga. Känner så mycket skam. Skam över mig själv och hur jag mår. Skam över hur mitt mående påverkat mig i situationer och fått omgivningen att tycka att jag är konstig och dra sig undan. Precis tvärtemot vad jag egentligen behöver i sånna situationer. Hade varit bättre om någon kom fram och bara bekräftade att den ser, att det är okej och bara finnas där.

Det här med att inkludera alla, ha förståelse, vara stöttande och inte dömande gäller uppenbarligen inte mot alla. Så mycket tomma ord från människor, som via handlingar gör tvärtemot.
Vem väljer du att stötta i din vardag? Varför finns du för den personen, men kanske inte väljer att räcka fram en hand till en annan person som synligt och tydligt behöver det?

Hmm det är svårt att räcka ut en hand om man inte ser att någon mår dåligt eller är ensam…

Hur är det med dig – visar du hur du mår? Talar du om din ensamhet?

Anonym skrev:

Hmm det är svårt att räcka ut en hand om man inte ser att någon mår dåligt eller är ensam… Hur är det med dig – visar du hur du mår? Talar du om din ensamhet?

Har varit tydligt att jag mått dåligt i perioder, genom exempelvis synlig panikattack. Där och då märker jag att omgivningen ser, men drar sig undan. Jag förstår det. Det är jobbigt att se och man vet inte hur man ska vara. Samtidigt ser jag att personerna stöttar andra i situationer.

Det blir då att jag drar på mig masken och försöker upprätthålla någon fasad. Jag har ju lärt mig att jag inte får stöd och att folk drar sig undan när det varit synligt. Samtidigt är nog min mask inte helt täckande och hur jag mår lyser nog igenom periodvis. Genom det har jag lärt mig att jag bara duger när jag är sprudlande glad, drivande och positiv, men jag är inte det alla dagar. Förvirrad.

Hmm vad tror du att är orsaken till att folk drar sig undan?

Har du panikattacker ofta?

Jag känner igen det här med hålla en mask och jag funderar enligt följande

Kan det vara så att du antingen ALLTID är sprudlande eller alltid mår dåligt och har panikattackar -att detta gör att människor inte förstår hur du mår och blir rädda när du slår ut åt andra hållet?

Mycket bra fråga, det är väl den jag försöker förstå och få svar på, komiskt nog.

Jag har ju lite av PTSD av att ha blivit utsatt för mobbning. Reagerar starkt på minsta lilla som kan innebära att jag blir satt i en sådan situation igen. Och har väl lite symtom på social fobi på grund av detta också.

Det är komplicerat och till största delen handlar det väl kanske om en osäkerhet i mig själv, men samtidigt kan jag vara väldigt svart-vit i mitt tänkande där och tycka att det är omgivningen som gör fel pga vad jag tidigare varit med om. Antingen beskyller jag mig själv och att det är mig det är fel på, eller omgivningen.

Det kan mycket väl vara så att man inte riktigt förstår sig på mig. Gå från att verka ganska självsäker, positiv och glad, till att bli misstänksam, osäker och dra sig undan. Det finns mycket under ytan och oftast har jag väl känt att jag aldrig någonsin blivit helt förstådd eller accepterad.

Lever med något som det inte föds många med varje år och som inte alltid är synligt, men som ändå påverkar mig, hur jag ser på saker och tänker kring hur man behandlar andra och olikheter. Det skapar väl också en osäkerhet i mig.

Så vad tror du efter att ha läst detta? Ibland funderar jag på borderline eller så har jag bara påverkats av arv och miljö och har en sårbarhet i mig – borderline eller ej. Inte lätt att veta vad som är hönan och ägget.