Social ångest

Åh, jag tänker på när folk vill se supertydöiga  signaler på att man känner sig inkluderad, att man trivs i deras grupp.

De beter sig på ett sätt som man ska upprätta som snällt och bra och det är jätteviktigt för dem att få bekräftelse på att det ”funkat”, men det vetkar krävas  mer än att bara säga ”Tack” De verkar vilja att man i sitt innersta ska känna något, som känns bra för dem. Man ska gilla dem, bara tacksam eller tycka att allt är bra i gruppen och man är en del av den eller … Ja man vet inte vad det är för tomrum man förväntas fylla eller vad det egentligen handlar om

Tror att det kan funka att ge en stor komplimang om hur bra och tryggt det känns att personen varit så välkomnande och hjälpsam  redan från dag ett eller nåt sånt.

Oj, ursäkta alla stavfel, skriver på mobilen och kan inte redigera 🙂

Tycker också att vad du gör på lunchen är din ensak och jag ägnar själv inte en tanke åt om en kollega alltid försvinner på raster. Om grupp sammanhållningen är väldigt viktig, till exempel om man är soldater ute på ett livsfarligt uppdrag, ok då kan jag tänka mig att det kan vara viktigt att äta tillsammans. Men på en vanlig arbetsplats, nej då är det konstigt och verkar bara nervöst om det är så att de bryr sig om var du äter.

Wow, du har säkert rätt! De kanske tycker att jag snålar med bekräftelsen? Alltså kvinnan som alltid är snäll och ger komplimanger är alldeles för empatisk för att hålla på sådär. Hon känner sig nog mer självkritisk till sig själv ofta i förhållande till mig. Men övriga är ju utan tvivel aggressiva emot just för att jag inte vill in i fållan eller vad man ska säga.

Det är ett jättemärkligt fenomen att ”tvinga” någon att vara med på fika och luncher, och mena på att det bara är av snällhet. Tvärtom, upplever jag det. Det verkar vara människor som är väldigt styra av regler och att de har oerhört svårt för att vara lite chilla och låta folk vara som de är bara. Släppa kontrollen.

Vill de ha min bekräftelse på att de varit ”inkluderade” eller ser de människor som några de behöver kontrollera för att själva få sinnesro? Lite så går mina tankar nu.

En annan sak jag reagerat på är att det måste vara uppenbart att jag blivit social obekväm, och att det är ganska anmärkningsvärt att det trycks på ännu mer trots det?

För ett tag sedan tog en kollega upp hur en annan som tidigare hade arbetat där inte deltagit i fikarasterna och luncherna och det var uppenbart hur illa han tyckte om den kollegan. Det här berättades alltså till mig då. Jag är ju i ganska snarlik situation själv. Så ”normen” på arbetsplatsen är oerhört mycket att man inte ”får” vara så. Det paradoxala är ju att jag i ”normalfallet” är extremt social, men eftersom jag har en traumabakgrund och därav en benägenhet att falla tillbaka i social fobi bland annat så klarar jag inte av otrygga miljöer under långa perioder.

Märkligt också att det inte slagit ”ledarna” för det här med tvångsluncher och fikapauser att det kanske beror på dem att man inte vill delta? Börjar faktiskt utmynna ett mönster här nu att alla som kommer till den här otäcka arbetsplatsen och har lätt för att känna social ångest förmodligen direkt triggas i det och riskerar få enorma utmaningar. Och det är just det som den här gruppen inte kan hantera, att man avvisar dem och hellre umgås på eget håll eller på andra sätt håller sig utanför.

Nu är det bara 3,5 vecka kvar. Ska fira när det är över!

Ja precis, man borde ju förstå att tvång att ha trevligt tillsammqns liksom kan undergräva det trevliga. Gud så förminskande att kommentera en fd kollegas fikavanor.  Det som stör mig mest med det här sociala fokuset är att umgänge ses som viktigt  på bekostnad av värdet av själva  arbetet.

Ja, verkligen! En ”social markör” som jag iaf tolkade som en solklar subtil kritik. Att det handlade om att sätta mig på plats och förmedla att det beteendet inte ingår i den sociala ritualen på arbetsplatsen. Så löjligt.

Precis, har definitivt märkt också att det sociala fokuset är så centralt och på bekostnad av själva arbetet. Märker hur mitt fokus ligger nästan 80 procent på hur kollegorna beter sig (eftersom jag känner mig så otrygg) och max 20 procent på utövandet av arbetet. Det är nog utmärkande för en toxisk arbetsplats där folk försöker kontrollera varandra. På en sund arbetsplats fokuserar man på arbetsuppgifterna och tycker mest bara att det är en tillgång att ha lite trevliga kollegor omkring sig, men man lägger sällan så stor vikt vid det. Det är nog min upplevelse.

Usch, varje dag jag ska dit känner jag mig tyngd. Så dränerande på energi och också rädd för vad som ska hända. Eller att jag absolut inte får komma försent för då drar helvetet lös. Inte göra fel i arbetsuppgifterna och sedan mardrömmen i det sociala och att det känns som att man gör fel där också oavsett om man deltar på fika/lunch eller inte.