Hela mitt liv har jag mått dåligt… Omgivningen har ALDRIG kunnat förstå hur det kommer sig. Min mamma och pappa (jag var ensambarn) var ofta både ledsna, arga och frustrerade över att jag bara grät och klagade och mådde dåligt- över killar jag aldrig fick, över kompisar som inte var tillräckligt coola och populära, över att jag inte var smal som supermodellerna, hur orättvist allting var… Plus allt som jag ansåg var fel med mitt liv.
Man får mer och mer insikter ju längre man lever och upplever.. Nu är jag 40, mår väl OK för det mesta men faller ner i djupa hål då och då fortfarande. Ser fortfarande väldigt bra ut, enligt ärliga och trogna vänner. 😏 Men grejen är att det inte hjälper mot depression och psykisk ohälsa! Folk tror det bara! Hade jag mått bättre, skrattat oftare, tagit för mig mer, tuffat till mig, tagit livet mer med en klackspark.. då hade jag säkert gått mycket mycket längre både i relationer, karriär och i allting typ, än att sitta här och vara en ledsen förtidspensionär med en son som är familjehemsplacerad. Mer eller mindre “frivilligt” från min sida, då jag haft för mycket med mig själv för att jag ska anse mig själv som en bra förälder.
Vet inte vad jag vill säga egentligen.. Jag vet inte varför jag mår dåligt! Ja, jag har ADD och Aspergers, men det hör inte hit. Jag köper inte den förklaringen! Det är nåt mycket mycket djupare långt inom mig som gör så ont, så ont…
Är så less på psykiatrin, att sitta och prata om hur jag mår, att jag kan spy! Att prata med andra har aldrig hjälpt! Det leder ingenvart!
Jag hade massa drömmar, jag kan fortfarande uppnå dem.. Men jag är bara blasé och jag orkar inte bry mig.. Gör ont att bara finnas till!
När jag läser och hör om andras problem, skäms jag och känner att jag glidit på en räkmacka genom livet. Men själv upplevt det som om jag vandrat genom helvetet!
Har alltid önskat att jag var helt perfekt på alla sätt, att mitt liv var helt perfekt.. jag mår dåligt över att det inte är så! Väldigt dåligt! OK, jag har haft det svårt på en del vis, men vem har inte det liksom!? Det är inte synd om mig. Ändå tycker jag ofta skitsynd om mig själv.
