Hem > Forum > Livet kan skava > Normaliseringsprocessen och ordet

Normaliseringsprocessen och ordet

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Läste precis en bok ”(Snöstormen”) som handlade om en kille som blev sexuellt utnyttjad som barn av sin farbror. Som vuxen konfronterade han honom. Farbrorn försöker då komma undan men i samtalet så pressar han honom mer och mer och säger saker som att han ska berätta för hans chef, kollegor, en efter en, och även berätta för hela släkten, för hans partner, för alla, vad han gjort, om han nu inte ber honom om ursäkt. Farbrorn rafflar då ur sig att han är ledsen för det, men behövde fysisk närhet själv. Det var allt.

    I boken blir huvudpersonen sviken av alla i sin ursprungsfamilj och inser att såret kommer inte läka, det kommer bli ett fult ärr, oavsett vad han gör. Relaterar så till det. I en sjuk kontext, med sjuka personer, är grova svek och slag normaliserade. Den uppriktiga, genuina ursäkten får man aldrig. Man kommer inte ens i närheten. Jag har vid upprepade tillfällen haft liknande samtal med mina föräldrar där jag bland annat genom åren skrikit mig blå om en ursäkt.

    Min mamma växte upp och blev uppfostrad i en sektpräglad religiös familj/släkt. Tror även hon blev sexuellt utnyttjad av sin pappa. Hon brukar säga ibland att det svåra talar man inte om, det förblir stumma. Jag tänker att det också är att leva ett helt liv i förnekelse. Från generation till generation ärvs gärna det outtalade. Sveken. Övergreppen. Ordlösheten. Folk förblir tomma.

    Jag blir himla stärkt av den där romanen och styrkan huvudkaraktären visade att konfrontera sin förövare. Blir lugn i själen när det sagda blir sagt. Jag är en person som blir hemskt otrygg av när det sjuka betraktas som normalt. Där det normala ses som det sjuka. För mig är det raka vägen till fritt fall och övergrepp och där vill ingen vara. Ord måste få finnas.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.