Hem > Forum > Livet kan skava > Min kropp…och jag.

Min kropp…och jag.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag blev mobbad redan på dagis och i skolan, och tyvärr har jag faktiskt också varit elak mot andra. Men det jag minns starkast är tyvärr vad andra gjorde mot mig.

    I låg och mellanstadiet blev jag mobbad för mitt utseende, blev kallad fläskberg, köttbullen och tjockis.

    Tyvärr vände jag glåporden in mot mig själv och gick undan för mig själv och var ledsen.

    Jag önskar att jag stått upp för mig själv. Visst jag skrek säkert ” sluta! ” men jag svek nog mig själv allt för många ggr.

    Vad glåporden nog gjorde med mig var att jag kom att känna att det var ett allvarligt fel på mig, hur jag såg ut.

    Jag påverkas av mobbningen än idag.

    Det känns hemskt att ha blivit utsatt för den respektlösheten.

    Jag känner mig ofta sämre än andra i sociala sammanhang, har svårt att känna mig jämställd. Jag är inte säker på känslan men det kanske är så att jag känner mig mindre värd.

    Inte helt värdelös, men mindre värd än andra. För vad? För det jag har varit med om? För att jag inte är som de? Det är svårt att definiera varför jag känner mig mindre värd.

    Känner jag mig mindre värd för att jag inte är smal?

    Var rätt smal i början av tonåren för att jag växte på längden.

    Men känslan av att inte vara lika mycket värd och/eller passa in fanns då också. Jag hade komplex för min kropp iallafall och blev inte bättre bemött.

    Jag avundades en klasskamrat som hette Fanny för hennes platta mage med framträdande magmuskler, och kurvor på de ” rätta ställena ”och knappt några celluliter.

    Ja jag, jämförde mig mycket med de andra tjejerna och tittade på deras kroppar. Inte sexuellt utan i rent jämföringssyfte.

    Hade då, och har nu en stark känsla av att inte duga, inte vara attraktiv, vara fel.

    Jag tränade mycket när jag gick i högstadiet. Promenerade och cyklade. Jag var väldigt aktiv på idrottslektionerna, men det var för att jag för det mesta tyckte skolidrotten var rolig.

    Men jag promenerade och cyklade mycket för fel orsak. Jag ville bli snyggare. Hoppades att min valkiga mage skulle försvinna och celluliterna. Jämförde mig väldigt mycket med kändisar i veckotidningar. Hur kunde de se så perfekta ut? Svar: De var ändradrar i ett dataprogram, där man lätt tar bort skavanker och gör så midjan ser smalare ut.

    Men jag har sett till synes felfria kroppar i verkligheten också. Det är det värsta. Väldigt proportionerliga.

    På grund av mobbningen i skolan är allt prat om vikt och utseende väldigt laddad. Och jag blir väldigt sårad av påhopp på det temat.

    Min kropp förändrades mycket tredje året på gymnasiet.

    Jag minns att jag åt väldigt mycket sött yoghurtgodis efter skolan under läxläsningen. Och märkte inte hur kilona smög sig på. Jag hade mindre tid att gå till friskis och svettis i trean.

    Förändringen på min kropp blev kraftig övervikt och till och med fetma.

    Bukvägen förslappades så att magen började hänga, och gäddhäng på armarna som blev bredare. Och brösten började också hänga på grund av förslappad muskulatur och vävnad.

    En negativ tanke som ofta dyker upp när jag ska duscha och står naken framför spegeln är att jag ser ut att vara färdig för slakt. Fler tankar som dyker upp är att jag ser så manhaftig ut, så okvinnlig. Jag är ganska bredaxlad för att vara kvinna, det är medfött. ( Mina föräldrar är rejäla bägge två, har inte kroppsbyggnad som sparvar direkt )

    Jag tycker att mina bröst ser ut som på en överviktig man, så kallade ” chipstuttar ” mina bröst är väldigt platta, och jag tycker de ser underutvecklade ut. Och vårtgårdarna har olika form och ibland olika färg ( vad nu det handlar om )

    Jag känner mig ofta ful, och det är ingen rolig känsla.

    Jag har fått pikar om mitt utseende många ggr i vuxen ålder också, och det är så jobbigt. Kan jag inte bara få existera ifred!!? Varför måste de kommentera?

    Jag känner mig skyldig varje gång. Väldigt påhoppad, och att det är fel på mig. Jag undrar varför folk stör sig så mycket?? Vad har min tjocka mage gjort dem för ont? Inte ett skit!!

    Tyvärr är något som heter fettfobi väldigt utbredd.

    Men det är löjligt att de attackerar mig för att de är rädda för fett. Undvik o äta det då, men lämna mig ifred!!

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Fina du <3 Är så ledsen att de gjort såhär emot dig och för de spåren som det har satt <3 Så grymt att det sätter sig på självkänslan att vara mindre värd än andra pga. en norm som är så skev. Kan relatera till känslan att ifrågasätta sitt människovärde baserat på hur man ser ut och vad andra påtalat genom åren. Det är ju en vanmakt också eftersom man knappast kan rå för hur man ser ut. Det där fettfobin är så knäpp också. Häromdagen skrev någon en kommentar på facebook i den andan och jag märkte då hur jag studsade till (jag har inte någon övervikt) och tyckte det var obehagligt. Jag gick faktiskt in och kommenterade tillbaka för kände att personen inte får stå oemotsagd. Trodde nog även i min enfald att den tiden är förbi – att vi växt ifrån det som samhälle. Håller hundra procent med dig om att det är löjligt att andra är rädda för fett.

    Kram!

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.