Mår dåligt för många saker

Hej alla här på Mind, jag mår dåligt över många saker och kommer att ta upp, förhoppningsvis allt här, om jag orkar och kommer ihåg allt.

Nr1.

Jag har skulder hos Kronofogden vilket får mig att må väldigt dåligt psykiskt. Det är oerhört påfrestande att ha utmätning på lönen och därigenom dålig ekonomi. Jag blir orolig att det ska hända saker som gör situationen ännu svårare. När jag är sjukskriven från jobbet blir jag rädd för att bli uppsagd, och tänker på hur förödande det vore för mig i nuvarande situation. Då kommer det dröja ännu längre tills jag blir skuldfri.

 

Nr 2.

Jag vet igentligen att arbetsgivaren inte får säga upp mig när jag är sjuk, utan har ett rehabilliteringsansvar. Tyvärr är min förmåga till rehabillitering försvårad av att jag tillfälligt saknar giltigt identitetskort. Och det i sin tur skapar rädsla att jag ska bli uppsagd för att förmågan att rehabillitera mig är försvårad.

Har talat om min rädsla för att bli uppsagd för chefen och det är tack och lov inte aktuellt med någon uppsägning.

Nr 3.

Nej jag kommer inte bli uppsagd för jag varit sjuk (Har tyvärr varit sjuk väldigt tätt på sista tiden, men jag har inte haft samma sjukdom varje gång. ) men chefen och en person som jobbar inom Mänskliga Resurser ( HR ) vill hjälpa mig, och vill ha ett möte. Då börjar jag naturligtvis oroa mig för vad som ska sägas på mötet och hur de kommer hjälpa mig.

Jag oroar mig för att bli förflyttad till en annan arbetsplats företaget har. Det känns förnedrande, även om det är mycket som gör mig missnöjd och ibland psykiskt stressad på den arbetsplats jag befinner mig på nu.

Jag tror tanken på att bli förflyttad känns förnedrande för att jag vill klara av att vara kvar, och vill hellre att det ska bli förändring på plats än att jag ska behöva flytta på mig.  Men förändring på plats är svårt då vi på företaget jobbar ute hos kund, och det mesta ska vara på kundens villor verkar det som. Eller igentligen inte, det är meningen att vi ska kompromissa och samarbeta. Så lite krav kan vi ställa för att samarbetet ska fungera.

 

4.  En på mitt jobb som är teamledare får mig då och då att bli riktigt stressad. När hon kommer och påminner mig om en annan arbetsuppgift när jag redan håller på med en första arbetsuppgift. I veckan som gick blev jag så stressad så jag tvivlade på om jag skulle överleva. Alltså överleva av själva stressen. Hjälp, då kanske det var ångest som jag fick istället för stress. Prestationsångest?

Men jag mådde redan dåligt och kände mig orolig inuti när hon kom och påminde mig. Det blev väl för mycket. Så det var därför jag fick tvivel om jag skulle överleva.

5. För att spinna vidare på temat ovan, ger vissa arbetsuppgifter på jobbet ibland lättare oroskänslor eller kanske t.om lättare ångest. Detta för att jag blir rädd att jag ska skadas av den arbetsuppgiften. Över huvudtaget är jag rädd att jag ska skada mig på jobbet.

Den rädslan i sin tur kanske kommer av att min mamma skadade axlar och nacke på jobbet och senare blev tvungen att lämna arbetslivet med sjukpension, och jag är väl rädd att gå samma öde till mötes.

 

6. Nytt ämne som inte hör med jobbet att göra.

Jag mår dåligt av att jag känner att mina känslor för min pojkvän inte längre är vad de har varit. Jag känner mig inte kär längre. Men får han reda på det kommer han bli så ledsen, och han kommer inte ens villa vara vän med mig. Jag vill inte förlora honom helt och hållet, då jag tycker väldigt mycket om honom och vi har så roligt ihop. Men kärlekskänslorna kanske har förbytts mot kompiskänslor. Jag skriver kanske, för jag vet inte säkert. Jag vill vill ju fortfarande kyssa och krama honom. Det är ju alltid mysigt faktiskt,oavsett om man är kär eller bara kompisar.  I början av våran relation var vi faktiskt bara kompisar, men kysstes ändå. Vi var så kallade ” vänner med fördelar ”  Men han vill nog inte gå tillbaks till det.  Fast vi får det bästa från två världar så att säga.

En viktig slutsats: Det ligger tyvärr till såhär att jag tvekar att säga som det är i rädsla för att bli ensam. Det känns jätte egoistiskt men så är det. Och jag tycker ju mycket om honom ändå, och vill vara kompis åtminstone.

Men sen tänker jag att det där med att vara vän med sitt ex inte ses med blida ögon.  Blir jag kär och ihop med någon annan kommer den bli svartsjuk för att jag fortfarande har nån slags relation med mitt ex. Men den borde ju också förstå att man inte alltid vill släppa taget helt om en annan människa, som man ändå tycker om och har roligt tillsammans med.

Förlorar jag min kille helt, har jag ingen jämnårig i min ålder att umgås med, vilket kommer kännas jättejobbigt. Och min enda tjej kompis har flyttat till Karlskoga, så vi kan inte ses när som helst. Dessutom har vi inte den relationen att vi kan snacka om allt. Vi mår inte alltid så bra bägge två, men istället för att se det som en gemensam nämnare som vi kan använda våran vänskap för att stävja, verkar min tjej kompis tycka att det blir för mycket av samma sort. För hon bor nu närmare en annan kompis som inte mår dåligt lika ofta och som hon verkar trivas bättre med, för att den kompisen verkar kunna stötta henne på ett bra sätt. Men de har också kännt varann väldigt länge, ända sedan de gick i gymnasiet.

Jag är inte så bra på att dra upp andra som mår dåligt, åtminstone inte helt själv. Den som mår dåligt måste också hjälpa till, genom att ta till sig min tröst. Den måste vilja må bättre. Men det är väl självklart igentligen? Att den andra måste hjälpa till?

Fortsättning följer i nytt inlägg.

 

 

Nr 7.

I veckan som gick mådde jag väldigt dåligt. Kände b.la annat att livet bara känns jobbigt och att jag helst skulle vilja slippa allting. Jag funderade faktiskt på självmord.

Sedan har jag svårt att försonas med den jag är och verkligen känna kärlek till mig själv alltid. Jag har svårt att förlika mig med mina fel och brister.  Sedan hopplösheten när jag gör om samma destruktiva sak igen, eller misslyckas. Min dåliga relation till mig själv förstör ibland livsgnistan. Och jag jämför mig ofta med andra. Att de verkar så lyckliga och felfria, och gör allting rätt. Men det är bara något jag får för mig, jag vet igentligen att det inte är så. Men när jag mår väldigt dåligt blir jag så avundsjuk på alla som ” verkar ” må så himla bra, eller verkar så obekymrade och harmoniska. Men observera ordet ” verkar ” här. Att det är inte säkert.  De allra flesta visar inte utåt hur dåligt de mår.

 

I veckan kom jag på mig själv med att göra det ultimata sveket mot mig själv, nämligen önska att jag vore någon annan. Jag önskade att jag vore tuffare, driftigare, mindre rädd och orolig av mig och så vidare. Helt enkelt att jag vore starkare konstruerad. Jag önskade att jag hade andra förutsättningar än vad jag har.

Men ibland lyckas jag tänka kreativt och positivt istället, att jag kan bli oerhört framgångsrik om jag använder mina förutsättningar och färdigheter

jag faktiskt redan har på rätt sätt, men vad är då rätt sätt?

Har ofta på sista tiden kommit fram till att jag måste tänka ut en mening med mitt liv. När jag känner starkt att jag inte står ut med ” smolket i bägaren ” och bara vill slippa det, behöver jag en mening med livet som gör att det känns värt att stå ut med det negativa. Men det är också bra att se om man kan göra något åt vissa negativa saker förstås, inte bara stå ut med det.

Meningen med livet

För de flesta är nog familjen meningen med livet, men jag har ingen längtan efter barn, så vad ska min mening med livet vara?

 

Ska jag leva för allt positivt som finns? Glädje, skratt, vänskap, kärlek, musik, dans? Kort sagt leva för allt som gör mig glad? Men gör jag det kanske det som inte gör mig glad, som oundvikligen finns, får livet att kännas meningslöst? Så att säga drar ner mig?

Vill gärna få tips om annan mening med livet, än familjen.