detta året har varit så fruktansvärt jobbigt, känns som att allt som var tryggt och fast försvann. min bästa vän tog sitt liv den första januari i år, sorgen har varit fruktansvärd och jag får verkligen inget stöd från de runtom mig.
några månader senare tog mitt 2,5 år långa förhållande slut, efter en lång tid av emotionell misshandel och ekonomiskt utnyttjande fick jag en fot ut. det var såklart bra att jag kom ut, men inget känns som det ska. jag vet inte hur man är ensam, jag kan inte göra något utan att någon annan “godkänner”, jag vet inte vad jag ska göra med mig själv utan mitt ex ibland. inte för att jag saknar hen, jag är så sjukt glad att det är över och så bottenlöst arg över hur hen behandlade mig, men för att jag tappade mig själv. i samband med uppbrottet fick jag flytta tillbaka till min hemstad (på andra sidan landet) igen efter två år, och alla mina vänner bor antingen kvar där jag bodde, eller har flyttat vidare.
när jag väl hade börjat landa här och hade skapat nya rutiner så ska min mamma gå isär med min bonuspappa, som har varit som min fadersfigur sedan min pappa försvann ur bilden. jag vet inte hur något ska bli med vår framtida relation, är rädd att han inte ska finnas kvar i mitt liv. jag är trotts allt vuxen, blir rädd att han ska lämna mig.
ingen vill lyssna längre, ingen frågar hur jag mår eller kommer och hälsar på. jag har ingen att vända mig till, känner mig så sjukt ensam. jag behöver mina vänner men de svarar inte och hör inte av sig.
