Känner mig värdelös.

Kan man inte också se det som att du reagerar med rädsla och den är befogad? Man ska bli rädd av hotfulla människor och hotfulla situationer – så man inte råkar illa ut utan backar undan i det läget. Alltså det handlar ju inte om en spegling om vem du är som person, utan om en kroppslig adekvat reaktion.

Det kallas väl att ha våldskapital, det som den bekanta aggressiva mannen har.  Sådant har ju även män använt emot kvinnor sedan begynnelsen.

Ja jag antar det, har inte tänkt på det sättet du har ju helt rätt, antar att jag är rädd för min egen rädsla if that makes any sense…

Jag har nog oerhört höga krav på mig själv vet inte varför. Jag är ju tjej liksom, jag ska ju egentligen inte behöva vara tuff … a nu vet jag inte vad jag menar ens..lol

Det kanske handlar om någon gruppgrej? Att du kände att du inte är lika tuff som de här bekanta, eller din kille, är?

Minns att jag umgicks med kriminella en gång i tiden och det hände alla möjliga grejer där exempelvis min kompis kille högg ner en kille med kniv och dylikt. Andra normala dagar satt man liksom och kollade på film ihop och allt var hur lugnt och trevligt som helst. Som om vi var likadana hela bunten. Sedan som sagt plötsligt exploderade det och hände alla möjliga oväntade sjuka grejer med droger och där polisen ofta dök upp. Så jag kan kanske relatera lite till att förhålla sig till kriminella personer, ha såna i sin sfär, och när det väl smäller blir det övertydligt att de är jävligt tuffa och man själv inte riktigt besitter den kylan och ”modet”. Det tror jag dock är något högst positivt! Och tyder på att man absolut inte är gjord av samma skrot och korn – tack och lov!

Ja det kan nog vara så, en gruppgrej, jag umgås med honom och hans vänner dock inte dem två som var här igår dem umgås jag inte med eller pratar med eller nåt sånt för jag känner att den här personen( den aggressiva ) är nån jag inte vill ha och göra med. Men hans andra kompisar kan jag ha hur kul som helst med men så pratar dem plötsligt om hemska saker dem gjort eller liknande och jag känner… jag är inte av den kalibern, och känner mig utanför.

jag är egentligen väldigt rädd av mig tror jag också, därför försöker jag trycka undan den rädslan som är för allt möjligt, smärta, pinsamma situationer, folk, spindlar ja allt mellan himmel och jord är jag rädd för och lite till, genom att vara så tuff som möjligt, sen när den fasaden spricker så hamnar jag i en identitetskris