Hem > Forum > Livet kan skava > Kan man driva sin egen pappa till självmord?

Kan man driva sin egen pappa till självmord?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16
  • Det är hemskt att säga det men jag vet inte vart jag ska ta mig till. Jag försöker komma på, komma på vad det är som jag gjort som varit så jävla hemskt att min egen pappa har velat avsluta sitt liv pga mig. Jag vet att jag inte har gjort många rätt i livet. Jag vet att jag gjort fel och jag erkänner mina fel och brister. Alla har vi alltid fel och brister. Men vad var det som var SÅ fel att det var påväg att gå så långt?

    Jag har växt upp med en mamma, en pappa och en syster. Om jag skulle beskriva min barndom så skulle jag säga att den var bra. Jag minns mig själv som väldigt glad. Jag växte upp med kärlek, närhet och trygghet. Dom gör allt för mig och min syster. Och när jag skriver allt så menar jag ALLT. Dom vill oss väl och älskar sina döttrar överallt annat och skulle kunna gå igenom eld och lågor för oss. Och det är ju så det ska vara. Det är ju så en familj ska se ut. Som finns där, stöttar och älskar varandra.

    Men trots allt detta så finns där alltid en mörk sida av det hela. Min hemlighet! som ingen annan än jag och min familj vet. Och skulle jag någonsin berätta så kommer ingen tro mig. För ingen skulle väl kunna tro på mig. Ingen skulle tro att min snälla pappa skulle kunna göra något sånt. Och ja utåt sett är han väldigt snäll, rar och omtänksam som bryr sig om allt och alla och ALDRIG skulle kunna skada någon medvetet. Han är den där snälla mannen som ingen någonsin skulle kunna tycka något ont om. MEN jag som bor under samma tak som honom, JAG VET! Vissa dagar kunde det vara ett rent helvete hemma. Ingen annan som vet detta. Ibland kan pappa slå mig. Första gången han gjorde det minns jag inte. Jag var så liten. Han har gjort det så länge jag kan minnas. När jag och min syrra var små så var det i uppfostringssyfte. När vi hade gjort något hyss som vi visste att vi inte fick lov att göra, vi blev påkomna och såg pappas blick som började närma sig. Då var det bara att kuta. När vi var små så var det mest slag på rumpan eller dragen i örat. Ju mer och mer som jag skriver om detta desto mer och mer minnen poppar upp i mitt huvud. Jag har ett minne från när jag står i badrummet hemma. Jag minns inte vad jag hade gjort, men något var det. För pappa var arg. Jag kan inte varit gammal. Någonstans mellan 4-8 år. Vet inte exakt, det var längesen. Minns hur han tar tag i mina öron lyfter upp mig i luften, skakar om mig och säger något. Han frågade mig något och ville att jag skulle svara men hör inte vad han säger eftersom hans händer täcker för mina öron. Men jag lär mig ganska snabbt att jag ska svara ’’ja’’ för då släpper han. Kanske var det för jag sett att han gjort likadant med min syster då han sagt ’’är det förstått?’’

    Han har alltid gjort så mot oss i uppfostringssyfte, aldrig slagit så hårt att det blivit blåmärke. När jag var liten var det mest slagen på rumpan eller dragen i örat, att dom skaka om än och sånt. Någonstans innerst inne visste jag att det var fel. Men jag förstod inte hur fel det faktiskt var. Men det var för att övertalades om att det var välförtjänt och därav intalade sig själv om att det var rätt. Vi hade ju varit busiga och därav förtjänat det. Jag skulle väl inte påstå att det påverkade mig som liten speciellt mycket. Detta var normalt för mig. Och än idag undras jag fortfarande över om det är rätt eller fel. Jag vet att det är fel men ändå tänker jag hela tiden på att det kanske ändå var rätt.  Det är så komplicerat att förklara hur man tänker nu i efterhand. Jag ifrågasätter mig själv hela tiden. Och ju äldre jag blev ju mer och mer påverkade detta mig. Kanske för att jag förstått att det är nått så in i helvetes fel. Nu är det mer att man blir sparkad på när man redan ligger ner. Siktar knytnävslag mot ansiktet. Hotar med att slå än osv…Mycket psykiskt våld. Manipulation och härskartekniker.

    Vi bråkar in princip varje dag, det kan vara för småsaker. Tex om man  vaknar trött och lite hängig och nere då slutar det i kaos. Jag och pappa har lite av samma temperament. (jag med mitt tonårshumör också) Vi kan bli så fruktansvärt arga på varandra på kort tid. Vi har kort stubin jämförelse mellan min syster om min mamma. Nu när jag blivit äldre vågar jag väl mer säga ifrån att det här är så fel som det bara går att bli. Jag orkar inte längre stå ut med den här skiten. Jag orkar inte bli behandlad så här. Det gör ingen. Och för att det ska hända något så måste jag göra något. Jag kan inte bara ta att han slår mig och sen låtsas som ingenting hänt, för då vinner han. Jag har på senare tid blivit väldigt bitter på honom för vissa saker som han gjort och sagt mot både mig och min syster. Vet inte om det är en normal reaktion att bli. Jag har blivit mer sårbar och känslig på senaste tiden. Jag tar väldigt hårt på det han gör och säger. Jag orkar inte stå och stampa på samma mina som jag gjort i flera år. Jag vill härifrån. Fast jag älskar han och mamma överallt annat. Det är ju trots allt mina föräldrar.

    Minns en gång inte för så längesen när jag och pappa var hemma själva och han sa ’’Jag kommer gå ut nu. Och då kommer jag skjuta mig själv. Det är ditt fel om jag dör’’ Jag blev så jävla rädd. Jag skrek och försökte hålla fast han för att han inte skulle gå. Men han är bra mycket tyngre än mig så han bara drog ut. Satte sig i bilen och ’’körde i väg’’ jag var så rädd att jag nästan var påväg o knappa in 112. Men så kommer han in några minuter senare. Då har han bara kört några meter utanför vårt hus. Ställt sig där och lyssnat på mitt skrik inifrån huset. Sedan gått in o skällt ut mig för att grannarna kommer höra mig. Gjorde han det där för att få mig på dåligt samvete eller? Eller ville han faktiskt ta livet av sig? För när han sa dom orden så trodde jag på det. Att pappa kunnat slå mig och skada mig på det sättet, MEN ALDRIG hotat med att ta livet av sig. ALDRIG! Därför jag trodde han var seriös för har aldrig sätt pappa i det där tillståndet. Och precis som han sa när jag var liten och slog mig så vände han det till mitt fel. Att det var mitt fel att han agerade på det viset. Om han menade allvar och faktiskt begick självmord, så skulle jag ALDRIG NÅGONSIN för mitt liv kunna förlåta mig för det där. För då hade jag väl drivit honom dit hän?

    Mamma har aldrig slagit mig. Aldrig vad jag kan minnas men hon håller med pappa att det han gör är rätt. Nu är min syster äldre än mig och flyttat. Hon har aldrig varit den som blivit utsatt för det som jag utsätts för nu. Visst att hon också blev slagen som liten. Men hon ser ju det som uppfostringsmetod eftersom det är det enda vi fått veta. Men hon har aldrig varit med om dessa bråk som jag får vara med om nu. Det är på en helt annan nivå nu. Så när hon kommer hem på besök är mamma o pappa noga med att berätta för henne hur jobbig jag varit och därav är hon också på deras sida. Ja Jag vet att jag kan vara jobbig och krävande. Men jag försöker alltid bli bättre och det hjälper ju inte när dom beter sig så.

    Jag har jättesvårt för att öppna upp mig för någon om detta för folk. Jag känner enorm skam för någonstans så finns det inpräntat i mitt huvud om att det är mitt fel. Det kommer ju från när jag var liten och fick höra att detta var rätt sätt att göra på. Jag har enorma skuldkänslor för det känns som det är mitt fel eftersom jag kunnat vara som jag varit. Att jag nästan kunde tagit livet av min egen pappa, det gör mig till skurken. Jag mår så dåligt över detta, för tänker på det konstant hela tiden. Det har slutat i att jag sitter här dagligen med självmordstankar och en del självskadebeteende. Jag skär mig för att slippa må dåligt psykiskt. Jag vill slippa känna den psykiska smärtan som sätter sig fast i huvudet på än. Visst att jag borde ha skuldkänslor för en del saker som jag gjort men ibland ger jag mig skuldkänslor som jag inte borde ha. Och om jag är så hemsk så borde jag inte finnas kvar här.

    Har hört att det är många som blivit slagna i uppfostringssyfte som små. En del tycker att det är rätt, en del tycker att det är fel. Vissa påstår säg säga att det lär barnen att vett genom att slå och blablabala. Självklart ska man få säga till sin unge när dom gjort fel. Absolut inte det jag menar. MEN att slå sitt barn. Är inte gränsen nådd där eller?

    Vad tycker ni? Är det rätt eller fel? Har ni varit utsatta för någon liknande? Vad kan man göra åt denna situation för det är olidligt hemma just nu?

    Kan man driva sin egen pappa till självmord på det här viset?

     

    Det är aldrig rätt att slå varken människor eller djur, finns inget som rättfärdigar det. Det är inte ditt fel. Har aldrig varit och kommer aldrig vara det, oavsett vad som händer. Din uppväxt har gjort att du har hamnat i ett medberoende, där dina behov inte uppfattas som viktiga utan där du främst har fått fokusera på dina föräldrars behov framför dina egna. Föräldrar som själva är i behov av uppmärksamhet och kärlek, men inte får det, lär omedvetet och indirekt sina barn att det är själviskt att tänka på sina egna behov och känslor. Det blir mönster som är svåra att jobba bort, då det oftast byggs upp i barndomen och ligger djupt rotade, Personer som är medberoende förstår oftast inte att beteendet är sjukligt eller onormalt. Men det är tecken på att din pappa har allvarliga problem som han borde tagit itu med lång tid tillbaka, och inte utsätta andra i sin omgivning för. Att lägga skuld och skam och hota sina barn är ett sjukt beteende. Som kommer följa dig lång tid framöver. Det bästa vore att kunna bryta din situation för att kunna få distans och ta itu med dina tankar och känslor på dina egna villkor. Och samtidigt få professionell hjälp att bearbeta det. Vet inte din livssituation i övrigt, ålder, sysselsättning och så vidare, vart du kan söka hjälp med tanke på det. Vårdcentral, skola, arbetsgivare, mm.
    Tänker på dig! ♥️

    Förlåt, missade att du är i tonårsåldern. Vad finns det för möjligheter att prata med någon i din skolmiljö? Kurator, sjuksyster, lärare? Det finns ju även bup, ungdomsmottagning, eller någon annan vuxen du har förtroende för?

    Trådstartaren

    Förlåt, missade att du är i tonårsåldern. Vad finns det för möjligheter att prata med någon i din skolmiljö? Kurator, sjuksyster, lärare? Det finns ju även bup, ungdomsmottagning, eller någon annan vuxen du har förtroende för?

    Jag går andra året på gymnasiet och är precis fyllda 18 år. Nej det finns ingen i skolan jag kan prata med eftersom det är Corona så studerar jag hemma. Jag har inte varit i skolan sen innan jullovet. Jag är för det mesta hemma och får knappt lov att gå ut med tanke på Corona och smittspridningen som ökar. Detta har väl lett till att jag blivit väldigt isolerad hemma och har bara kontakt via sociala medier med kompisar. Jag känner själv att jag inte har någon att prata med om detta. Då jag har väldigt svårt för att öppna upp mig och prata om mina känslor. Jag har däremot lättare för att skriva ner mina tankar och känslor när jag känner för det. Är även rädd för att om jag skulle berätta för någon som jag känner att dom inte skulle tro på mig att det jag säger är sant, eller typ tycka att jag överreagerar. Är rädd för vad som kan hända om jag berättar.

     

    Jag lider verkligen med dig i din situation, känns som du är ställd mot väggen och inte kan ta dig därifrån hur du än gör. Jag vet att man är rädd att berätta, att inte bli trodd eller att det ska leda till vissa konsekvenser, men tids nog måste du berätta, för att kunna bli ”fri”. Om det händer nu eller senare bestämmer du själv, och till vem. Tills vidare kan jag bara råda dig till att ligga lågt och undvika konflikter i din hemmiljö, även om du vet att du har rätt och din pappa, men även din mamma, gör fel. Du är smart, du förstår att du hamnat på en plats där du blir kränkt och det är inte rättvist. Du har samtidigt fått en inre styrka på grund av det, håll fast vid den. Jag förstår också att du är fast i din situation, med tanke på din ålder och så vidare, det är inte bara att sticka iväg eller bryta upp då. Även om det är det man vill och skulle behöva. Jag har ingen direkt lösning, är ingen expert inom området. Hoppas däremot att ytterligare medlemmar som läser det här ska hoppa in i tråden och komma med råd. Jag länkar till UMO’s hemsida, och hoppas att du eventuellt kan hitta bra info som passar dig just nu i din situation.

    https://www.umo.se/att-ta-hjalp/

    Hej!

    Gränsen är definitivt nådd när en förälder slår sitt barn. 1979 förbjöds barnaga i Sverige så det är lag på att inte få göra det.

    Jag förstår att du är bitter på all den här traumatiserade tillvaron. Tycker det låter otäckt det pappan gjorde också när han hotade med att skjuta sig själv. Förstår att du for hemskt illa av det och att det skapade en djup rädsla med det hotet. Vilken maktlöshet du måste ha känt.

    Oron han förmodligen kan ha känt att grannarna kanske skulle höra säger kanske även något om att han förstår innerst inne att det han sysslar med inte är korrekt och heller inte ”får komma ut”? Tänker att en vuxen person som pappan ju är, alltid har ett ansvar för sin egen psykiska hälsa. När han mår så pass dåligt och är så pass instabil att han hotar om självmord är det hans uppgift alltså att söka hjälp för det. Ett barn kan aldrig hållas ansvarig för sin förälders mående. Eller att man skulle bete sig på ett speciellt sätt som gör att föräldern blir självmordsbenägen stämmer absolut inte. Det kan aldrig bli ditt fel!

    Jag har varit med om att min mamma hotade att ta sitt liv pga. mig när jag var tonåring så jag vet en del om vilken skräck det skapar inom en. Kan säga att det hände aldrig, inte ens i närheten, så jag tror numera att självmordshot som är impulsiva av en förälder som skadar sina barn oftast snarare kan vara ett spel för gallerierna, för att skapa rädsla och straffa en. Finns det något läskigare en förälder kan säga till en egentligen? Jag tror nu när jag är 36 år att det handlade för min mamma om ett maktutövande.

    Om din pappa hotar om självmord igen tror jag på att ringa 112 som du höll på göra, och berätta för polisen att din pappa sagt så och att du är orolig. Det är så man ska agera när någon pratar om självmord.

    Tänker att det vore så himla viktigt om mamman kliver in här eftersom hon ju är vuxen och skulle jag säga numera har mer av huvudansvaret (eftersom pappan är så instabil) att se till så han inte skadar varken sig själv eller andra inom familjen. Är det helt kört att få henne att agera? Har hon annars någon syster eller liknande som det går att nå istället för att få hjälp?

    Bra att du skriver här!

    Det blir alltmer vanligt att man kan läsa om psykopater och narcissister som finns omkring oss. Det ges ut alltfler böcker, tidningar skriver om det och man kan googla i ämnet. Vem som helst kan råka ut för en psykopat/narcissist som använder sig av härskarteknik för att få som den vill. Dom orsakar stor skada på oskyldiga människor, och barn i dessa familjer får skador för livet!

    Narcissistiska föräldrar är som giftiga spindlar. Dom fångar sina barn kallt och hänsynslöst i ett nät av känslomässigt lidande. I dessa familjer finns det alltid en person som sätter sina egna behov framför alla andra. Därmed får den personen total makt, kan manipulera dom andra och få dom tro att det som den säger är det enda som är riktigt. Barn i dessa familjer förstår mycket väl att något är fel i deras familj, men kan inte göra något åt saken. Dom kan bara gå med på att tryckas ned, bit för bit. Dom som växt upp i sådan miljö har sagt att på utsidan ser familjen perfekt ut, men på insidan är livet ett helvete. Det är väldigt svårt att komma bort från denna svåra situation. Familjen har sina egna speciella regler, som har att göra med en enda person. Den personen bestämmer. Rättigheter och erkännande tas bort från alla andra! Därför är det mycket vanligt att barn saknar känslomässiga band till föräldrarna. Föräldrar som negligerar sina barn och utsätter dem för kränkande dålig behandling i det tysta, och ingen utomstående som förstår problemet eller bryr sig om att lyssna på förtvivlade signaler. Sanningen är att denna ohälsosamma familjesituation tystas för evigt, genom att man ofta kapar grenarna på familjeträdet. Släkten tas effektivt bort från familjen. Ingen ska få veta sanningen. Barn som växer upp i dessa narcissistiska familjer kämpar hårt med att erkänna övergreppen, den kärlekslösa tillvaron och den psykiska skada som dom genomlider. Men i andra personers ögon växer dom upp i den perfekta familjen.

    Det här är så viktig kunskap att känna till att det borde vara ett obligatoriskt ämne i skolorna, på olika utbildningar och på arbetsplatser.

     

    Trådstartaren

    Hej! Gränsen är definitivt nådd när en förälder slår sitt barn. 1979 förbjöds barnaga i Sverige så det är lag på att inte få göra det. Jag förstår att du är bitter på all den här traumatiserade tillvaron. Tycker det låter otäckt det pappan gjorde också när han hotade med att skjuta sig själv. Förstår att du for hemskt illa av det och att det skapade en djup rädsla med det hotet. Vilken maktlöshet du måste ha känt. Oron han förmodligen kan ha känt att grannarna kanske skulle höra säger kanske även något om att han förstår innerst inne att det han sysslar med inte är korrekt och heller inte ”får komma ut”? Tänker att en vuxen person som pappan ju är, alltid har ett ansvar för sin egen psykiska hälsa. När han mår så pass dåligt och är så pass instabil att han hotar om självmord är det hans uppgift alltså att söka hjälp för det. Ett barn kan aldrig hållas ansvarig för sin förälders mående. Eller att man skulle bete sig på ett speciellt sätt som gör att föräldern blir självmordsbenägen stämmer absolut inte. Det kan aldrig bli ditt fel! Jag har varit med om att min mamma hotade att ta sitt liv pga. mig när jag var tonåring så jag vet en del om vilken skräck det skapar inom en. Kan säga att det hände aldrig, inte ens i närheten, så jag tror numera att självmordshot som är impulsiva av en förälder som skadar sina barn oftast snarare kan vara ett spel för gallerierna, för att skapa rädsla och straffa en. Finns det något läskigare en förälder kan säga till en egentligen? Jag tror nu när jag är 36 år att det handlade för min mamma om ett maktutövande. Om din pappa hotar om självmord igen tror jag på att ringa 112 som du höll på göra, och berätta för polisen att din pappa sagt så och att du är orolig. Det är så man ska agera när någon pratar om självmord. Tänker att det vore så himla viktigt om mamman kliver in här eftersom hon ju är vuxen och skulle jag säga numera har mer av huvudansvaret (eftersom pappan är så instabil) att se till så han inte skadar varken sig själv eller andra inom familjen. Är det helt kört att få henne att agera? Har hon annars någon syster eller liknande som det går att nå istället för att få hjälp? Bra att du skriver här!

    Ja det är hemskt när en förälder uttrycker sig på det viset. Trots att det var några månader sen han hotade mig med att ta livet av sig så sitter det fortfarande fast i än. För just där o då när han sa det så trodde jag att han skulle göra det. Inget han brukar säga i normala fall. Jag brukar inte vara långsint, utan brukar kunna släppa saker ganska fort. Men detta kan jag inte släppa. Det är som en enorm skräck inom än. Kan ligga vaken nätterna igenom och tänka på det. Tanken på vad som skulle hända om han faktiskt begick självmord. Jag skulle aldrig kunna leva med det samvetet. Även fast jag vet att det inte är mitt fel så lägger jag den skulden på mig ändå.

    Nu i efterhand tror jag heller inte att det handla om att han faktiskt ville ta livet av sig eftersom han aldrig tidigare visat suicidala tendenser. Tror också det mer handlade om att göra mig rädd, att typ visa nån form av makt. Och det lyckades han med. För han skapade en enorm rädsla som än idag sitter kvar i mig.

    Min mamma kommer nog aldrig stötta mig i det här. När hon fick höra att pappa hotade med att ta livet av sig så skrattade hon bara. Och det säger ju ganska mycket var hon står i detta.
    Hon tycker pappa gör rätt när han tar till våld. Hon ställer sig på hans sida. Dock har hon aldrig slagit mig, inte vad jag minns iaf.
    Har inte någon att prata med detta om. Känns som att antingen att ingen skulle tro på mig eller att folk skulle tro att jag överreagerar. Har jättesvårt för att prata med människor om mina känslor.

    Trådstartaren

    Det blir alltmer vanligt att man kan läsa om psykopater och narcissister som finns omkring oss. Det ges ut alltfler böcker, tidningar skriver om det och man kan googla i ämnet. Vem som helst kan råka ut för en psykopat/narcissist som använder sig av härskarteknik för att få som den vill. Dom orsakar stor skada på oskyldiga människor, och barn i dessa familjer får skador för livet! Narcissistiska föräldrar är som giftiga spindlar. Dom fångar sina barn kallt och hänsynslöst i ett nät av känslomässigt lidande. I dessa familjer finns det alltid en person som sätter sina egna behov framför alla andra. Därmed får den personen total makt, kan manipulera dom andra och få dom tro att det som den säger är det enda som är riktigt. Barn i dessa familjer förstår mycket väl att något är fel i deras familj, men kan inte göra något åt saken. Dom kan bara gå med på att tryckas ned, bit för bit. Dom som växt upp i sådan miljö har sagt att på utsidan ser familjen perfekt ut, men på insidan är livet ett helvete. Det är väldigt svårt att komma bort från denna svåra situation. Familjen har sina egna speciella regler, som har att göra med en enda person. Den personen bestämmer. Rättigheter och erkännande tas bort från alla andra! Därför är det mycket vanligt att barn saknar känslomässiga band till föräldrarna. Föräldrar som negligerar sina barn och utsätter dem för kränkande dålig behandling i det tysta, och ingen utomstående som förstår problemet eller bryr sig om att lyssna på förtvivlade signaler. Sanningen är att denna ohälsosamma familjesituation tystas för evigt, genom att man ofta kapar grenarna på familjeträdet. Släkten tas effektivt bort från familjen. Ingen ska få veta sanningen. Barn som växer upp i dessa narcissistiska familjer kämpar hårt med att erkänna övergreppen, den kärlekslösa tillvaron och den psykiska skada som dom genomlider. Men i andra personers ögon växer dom upp i den perfekta familjen. Det här är så viktig kunskap att känna till att det borde vara ett obligatoriskt ämne i skolorna, på olika utbildningar och på arbetsplatser.

    Kommer själv ihåg när jag var mindre och gick i låg o mellanstadiet, och man var hemma hos en kompis. Redan då kunde jag se skillnader, jämföra o förstå att något inte stod riktigt rätt till. Om man jämförde deras familj med min. I det stora hela var det väl inga jätteskillnader men jag märkte själv hur dom handskades med konflikter. Och det var inte alls på samma vis. Det var ingen som skadade varandra verkens fysiskt eller psykiskt. Vilket typ har varit en självklarhet hemma hos mig. Och det är som du skriver att man förstår att det är något fel men man kan inte göra något åt saken. Och det är nu när man är äldre som man förstår mer och mer. Man tänker på det på ett helt annat sätt nu.

    Det är ingen i min omgivning som vet att våldet hemma försegår då det inget som visas på utsidan. Utsidan är allt precis som det ska. Visst, dom har gjort mycket bra saker under min o min systers uppväxt. Vi har ändå haft bra stunder med mycket kärlek o värme trots allt. Vissa dagar är det faktiskt bra hemma. Då vi hittar på mycket roliga saker ihop och då är vi precis som en ”normal” familj. Då är det frid och fröjd och det är dom dagarna som jag älskar allra mest. För då är det lugnt o skönt.
    Men andra dagar kan det även vara ett helvete. Det beror på helt stämningen som är i rummet o humöret dom är på. Minsta lilla grej som händer kan sluta hur illa som helst. Oftast så handlar det till början med om små saker som egentligen inte betyder något men som kan leda till något mycket värre. Som kan leda till våld/hot om våld osv…
    Det är det som jag tröttnat på, och inte orkar stå ut med längre. Men ju mer jag försöker stå emot ju värre blir det. Så det är ju inte ens lönt att jag försöker utan snarare bättre att jag tar det som det kommer och får typ ”glida med”, acceptera att det händer. För att skydda mig själv för att det inte ska bli värre än vad det redan är.

    Jag vet att jag behöver hjälp men är rädd för vad som kommer hända. För hur illa än mina föräldrar kan behandla mig så älskar jag dom ändå. Vissa kanske tycker att det är konstigt att man kan älska någon som gör illa än, men för mig så är det så jag växt upp. Det är så jag levt o då är det inget annat man kan göra. För oavsett hur man vänder och vrider på det så är det mina föräldrar. Jag älskar dom, men jag hatar dom när dom behandlar mig såhär.

    Jag förstår att du är kluven när det kommer till relationen till dina föräldrar. När man växer upp i in dysfunktionell familj med fysiska/ psykiska hot och övergrepp så blir det onormala en normal tillvaro, för att man inte vet om någonting annat. Man lär sig även vilka ”regler” som gäller inom dom fyra väggarna. Vet att jag själv iakttog och lyssnade efter olika signaler som kunde avgöra vilket humör min mamma var på. Jag kunde till exempel höra på hennes steg, röstläge eller hur hon stängde en skåpdörr vad som väntade, eller få den blicken- onda ögat- när hon bara stirrade iskallt. Att hon letade efter en anledning att få ett utbrott och ge sig på första bästa familjemedlem som kom i hennes väg, som kunde vara för minsta lilla sak. Hon hade också sina bra dagar, en person behöver inte vara ond helt och hållet. Det är väl mest att man inte orkar med den psykiska pressen att leva med en sådan person, det blir ingen normal tillvaro då det orsakar mycket smärta, samt att man själv blir dysfunktionell för att kunna fungera i samhället och när det kommer till andra relationer man måste ha i livet. Man får inte lära sig att interagera med andra människor på rätt sätt, och har en negativ påverkan på många sätt. Om jag förstått det rätt så tål inte dina föräldrar, kanske mest din pappa, att du har en egen vilja eller egna tankar och känslor. Personer med en emotionellt instabil personlighetsproblematik har ingen självinsikt som leder till en oförmåga och ovilja att ta ansvar för sig själv och sin inverkan på andra. Klarar inte kritik, utan ser den som ett angrepp och som bristande lojalitet, och tror sig ibland vara intellektuellt överlägsen. Dom kan heller inte känna empati, eller bryr sig helt enkelt inte för att dom inte vill. Det man helst vill är att stå på sig, göra uppror, få någon slags förståelse, men det är tyvärr inte möjligt när det kommer till vissa personligheter. Kan det eventuellt vara skillnaden mellan dig och din syster? Att hon kom lindrigare undan för att hon backade och fogade sig lättare än vad du gjort? Jag vet av egen erfarenhet och den kunskapen jag har idag om personlighetsstörningar att den kampen vinner man inte. Allt som görs och sägs kommer studsa tillbaka på en själv, att det är man själv som framkallat situationen att bli utsatt för diverse övergrepp, att det är ens eget fel. Därför är det ingen idé att ge sig in i någon verbal kamp med dessa personer. Hur mår du idag? Får jag fråga vad du har för planer och drömmar om din framtid? Det är trots allt viktigt att du ger dig själv hopp, och siktar på en annan slags tillvaro så småningom. 🦋

    Förstår att rädslan finns där att inte bli trodd eller att det skulle vara överdrivet. Samtidigt är det en konstig sak att överdriva eller ljuga om? Varför skulle man vilja säga saker om sina föräldrar som inte stämmer? Speciellt i negativa ordalag eller där man är orolig för konsekvenserna? Hade jag varit dig skulle jag testat att berätta en liten bit av hur du har det till en kompis först och främst. En kompis som jag tyckt verkar vettig och som inte har visat tidigare tendenser till att misstro människor generellt. Vissa kan ju vara så att de nästan satt i system att när någon berättat något jättehemskt så tror de inte på den personen. De personerna tycker jag du ska passa dig för.

    Om du märker att personen tar dig på allvar så kanske du kan berätta ännu mer men att först kolla av ifall det verkar vara en bra reaktion som du får eller inte? När jag var i din ålder var jag också ganska stum vad som hände hemma eftersom jag var så chockad och nedstämd tror jag att jag slöt mig inåt istället. När jag sedan började prata om berätta mer började jag känna en djup lättnad att dela ”min hemlighet” med andra. Det var som att det sjuka som hände hemma inte längre var något som jag behövde bära ensam. Det fanns människor som visste om vad jag berättade. På något sätt blev det då som att andra genom mina ord blev ”vittnen”, att jag inte stod helt själv längre. Har för mig att jag var tyst på högstadiet men började prata mer och mer på gymnasiet.

    Så det tänker jag kan vara en stor vinst även för dig nu när du tvingas leva under pandemin med det här i isolering att det kan lätta oerhört på trycket att vända sig utåt till t ex kompisar? Jag hade lättare att bli trodd av personer som inte träffat speciellt min mamma. De som hade gjort det tyckte jag faktiskt var hemskt förblindade och påverkade av det. Så ett tips kan vara att välja ut ”fristående personer”, alltså kompisar, som kanske bara sett din pappa men aldrig pratat med honom.

    Trådstartaren

    Jag förstår att du är kluven när det kommer till relationen till dina föräldrar. När man växer upp i in dysfunktionell familj med fysiska/ psykiska hot och övergrepp så blir det onormala en normal tillvaro, för att man inte vet om någonting annat. Man lär sig även vilka ”regler” som gäller inom dom fyra väggarna. Vet att jag själv iakttog och lyssnade efter olika signaler som kunde avgöra vilket humör min mamma var på. Jag kunde till exempel höra på hennes steg, röstläge eller hur hon stängde en skåpdörr vad som väntade, eller få den blicken- onda ögat- när hon bara stirrade iskallt. Att hon letade efter en anledning att få ett utbrott och ge sig på första bästa familjemedlem som kom i hennes väg, som kunde vara för minsta lilla sak. Hon hade också sina bra dagar, en person behöver inte vara ond helt och hållet. Det är väl mest att man inte orkar med den psykiska pressen att leva med en sådan person, det blir ingen normal tillvaro då det orsakar mycket smärta, samt att man själv blir dysfunktionell för att kunna fungera i samhället och när det kommer till andra relationer man måste ha i livet. Man får inte lära sig att interagera med andra människor på rätt sätt, och har en negativ påverkan på många sätt. Om jag förstått det rätt så tål inte dina föräldrar, kanske mest din pappa, att du har en egen vilja eller egna tankar och känslor. Personer med en emotionellt instabil personlighetsproblematik har ingen självinsikt som leder till en oförmåga och ovilja att ta ansvar för sig själv och sin inverkan på andra. Klarar inte kritik, utan ser den som ett angrepp och som bristande lojalitet, och tror sig ibland vara intellektuellt överlägsen. Dom kan heller inte känna empati, eller bryr sig helt enkelt inte för att dom inte vill. Det man helst vill är att stå på sig, göra uppror, få någon slags förståelse, men det är tyvärr inte möjligt när det kommer till vissa personligheter. Kan det eventuellt vara skillnaden mellan dig och din syster? Att hon kom lindrigare undan för att hon backade och fogade sig lättare än vad du gjort? Jag vet av egen erfarenhet och den kunskapen jag har idag om personlighetsstörningar att den kampen vinner man inte. Allt som görs och sägs kommer studsa tillbaka på en själv, att det är man själv som framkallat situationen att bli utsatt för diverse övergrepp, att det är ens eget fel. Därför är det ingen idé att ge sig in i någon verbal kamp med dessa personer. Hur mår du idag? Får jag fråga vad du har för planer och drömmar om din framtid? Det är trots allt viktigt att du ger dig själv hopp, och siktar på en annan slags tillvaro så småningom. 🦋

    Mina planer för framtiden är först och främst att gå ut gymnasiet. Jag går barn och fritidsprogrammet. Älskar barn och det är verkligen något som jag vill jobba med. Hade tänkt läsa vidare sen till förskolelärare. Sen därefter vet jag inte riktigt vad jag vill. Flytta hemifrån (självklart) tycker om att resa. Så tror väl det är det jag kommer syssla med i framtiden. Och kanske om jag hittar den rätta mannen i mitt liv att bilda mig en familj med. Det vet jag ju inte än vad som kommer att hända. (Men det är långt till dess) tror det är viktigt att jag fokuserar på mig själv först. Mitt eget välmående och att försöka ta itu med mig själv och det förflutna innan jag går så långt fram.
    Idag så mår jag väl inte så jättebra eftersom att det är som det är. Men oavsett vad som händer så vill jag och försöker kämpa vidare. Trots att det är skitjobbigt och att jag ibland är nära på att ge upp allt. Vissa dagar är bättre än andra. Vissa dagar kan jag väl ändå må helt ok och dagen flyter på precis som vanligt. Andra dagar kan jag väl må lite sämre. Helt beroende på hur situationen ser ut hemma, och hur jag mår.
    Jag känner igen mig själv i det du skrev om att man lyssnar av dess signaler med fotsteg, tonläge och blickar. Och visst kan det vara därför som det är sån stor skillnad på mig och min syster. För min syster är mycket lugnare i sättet, hon har väl tagit det mer på ett lugnt sätt och dragit sig undan när hon vetat att det kommer bli värre. Jag är raka motsatsen från lugn när det kommer till såna saker. Har varit så alltid. Och det är väl just därför som det blivit värre och gått överstyr. Och eftersom jag varit sån så är det väl därför lättare för både mamma och pappa att beskylla det på mig. Eftersom det anses ”fel” att vara på det viset. Jag har alltid trott att det varit mitt fel alltihopa för att jag inte riktigt är som dom. Att det är mitt fel att det blivit som det blivit. Att jag typ fått skylla mig själv för att han kunnat slå mig eftersom han gjort det av en ”anledning” om jag varit jobbig. Samma sak när han hotade med att ta livet av sig. Att det också skulle varit mitt fel. Det gör ju att jag lätt lägger den skulden över mig fast jag inte borde. Det är väl just därför som jag mått så dåligt och därav att det blivit värre hemma. Det är som att jag är fast i mitt egna hem. Mitt hem ska ju vara en trygg punkt för mig men det är långt ifrån alltid som det är det.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.