Hej,
Jag är 40 + och har i många år haft problem med psykisk ohälsa; diverse varierande diagnoser och långa sjukshusinläggningar (som jag i efterhand kan inse att jag i ren rädsla, panik och i behov av omsorg och uppmärksamhet, manipulerat mig till vilket man ju blir skicklig i, tyvärr, efter att ha valsat runt inom psykiatrin). Nu är jag sedan några år medicinfri på eget initiativ vilket fungerar och har avslutat alla mina vårdkontakter samtidigt som jag nu efter en längre utbildning har ändrat yrkesspår och ska nu påbörja ett förhoppnings, fungerande vardagsliv med en anställning vilket det var mycket länge sedan som jag hade. Men det kan jag inte vara ärlig om i mitt nya sammanhang.
Skräcken att misslyckas är enorm och kraften det tar att hålla uppe en fungerande fasad, tär. Det blir som en livslögn där jag aldrig någonsin kan vara ärlig med hur mitt liv har varit då det stigma som detta innebär, skulle resultera i att jag inte får någon ny chans till arbete. Jag känner mig falsk och avvikande och strösslandet av små vita lögner för att ge sken av att passa in, står mig upp i halsen. Samtidigt som jag så himla gärna vill passa in, vilket jag aldrig upplever att jag gör eller har gjort. Tror själv att det är där som mitt grundläggande problem ligger och att det sedan har spridit sig till andra delar som hör ”vuxenlivet” till vilket jag, förutom studier i omgångar, har haft mycket svårt att klara av. Detta gör att jag överkompenserar i allt, framför allt socialt för att jag så gärna vill bli omtyckt och få tillhöra något ”normalt” och inte endast identifiera mig och känna en tillhörighet i patientsammanhang.
Jag lever själv, har inga barn och har få men fina vänner. Vännerna har dock familj vilket gör att jag ofta upplever att vi inte förstår varandras världar, dess fördelar samt även dess begränsningar. Jag känner mig ofta oerhört ensam. Ensam i hur mitt liv har varit och den sorg som jag känner över det och en ensamhet i nuet där jag har svårt att gå vidare och känna att jag kan klara av saker som andra klarar av och framför allt, att jag får finnas och verka jag med, med mina fel och brister, precis som att andra får göra så. Nu när pressen åter ökar i och med nytt arbete och nytt ”liv” väcks alla mina gamla destruktiva beteenden till liv och jag hamnar återigen i ångestloopar med kraftiga självmordstankar som följd. Det kommer inte att gå nu heller så då har jag kvar min sista utväg, går tankarna vilket är en tröst och en fristad men samtidigt blir ledsamheten total.
Finns det någon som känner igen sig i den här lögnen som nästintill medföljer per automatik för att oavsett hur mycket mer öppet det har blivit att prata om psykisk ohälsa, så är fortsatt svårigheterna att få till ett fungerande liv med ett arbete igen efter många års sjukskrivning, oerhört tufft och något som det inte går att vara ärlig om.
