Idag berättar jag.

Wow, man förstår att du vandrat en lång väg för att vara där du är idag. Så oerhört starkt gjort! Och modigt! Traumabehandlingar är svåra processer. Jag hejar på dig och hoppas din mamma tar emot det här med den största respekten och med insikt om att det krävs extremt mod och tillit att våga dela detta <3

Tack det värmer

Jag vet att jag har kommit en lång bit och att jag har en lång väg kvar att vandra. Försöker stanna upp ibland och påminna mig om att detta är en process som man inte kan skynda på utan att det tar tid.

Idag tog jag steget och berättade för min mamma. Det var tungt. Och precis som jag fasat för så trodde hon inte på mig. Hon påstod att jag inbilla mig och kunde inte förstå varför detta kom fram nu. Jag blev ledsen. Är ledsen. Men samtidigt stolt över mig själv för att jag idag 18 år efter övergreppet vågar stå  upp för lilla jag. Att jag våga lägga skammen och skulden där den hör hemma. Men nog gör det ont att inte bli trodd på och förlora sin familj.

Gud, så fruktansvärt. Det måste vara någon försvarsmekanism som gör att hon skjuter det här ifrån sig. Förstår verkligen att det är djupt sårande. Varför i hela fridens namn skulle man hitta på en sån grej kan man ju undra. Känner hur jag blir vred emot din mamma som inte tror på dig. Har varit med om liknande själv att min mamma inte tror på mina trauman. Det är en overklig upplevelse.

Hur ska du göra nu? Alltså har du landat känslomässigt i det som har hänt med det här icke-mottagandet?

Du har all rätt att vara stolt över dig själv!