Jag är orolig över mina föräldrar. Dem ser inte när andra far illa, men det gör jag. Som djur och mina vänner. Mina föräldrar tror att jag har katastroftankar då, men när dessa människor har sökt vård så har det visat att jag har rätt. En gång gick jag utan behandling i flera månader och höll på att dö. Det såg inte mina föräldrar. Jag har blivit vansinnig över att jag riskerade livet och dem försökte säga “du är inte sjuk”. Folk ville inte ens veta av mig efteråt. Mamma och pappa tror att jag har katastroftankar när jag känner känslan ilska över denna situation och tror att jag är helt safe som kan lyckas i världen. Men jag har faktiskt naturliga känslor att dem inte tar hänsyn till mitt eller andras mående när folk far illa. Dem börjar tro att dem är bättre än mig för att dem inte har katastroftankar.
