Jag är orolig över mina föräldrar. Dem ser inte när andra far illa, men det gör jag. Som djur och mina vänner. Mina föräldrar tror att jag har katastroftankar då, men när dessa människor har sökt vård så har det visat att jag har rätt. En gång gick jag utan behandling i flera månader och höll på att dö. Det såg inte mina föräldrar. Jag har blivit vansinnig över att jag riskerade livet och dem försökte säga ”du är inte sjuk”. Folk ville inte ens veta av mig efteråt. Mamma och pappa tror att jag har katastroftankar när jag känner känslan ilska över denna situation och tror att jag är helt safe som kan lyckas i världen. Men jag har faktiskt naturliga känslor att dem inte tar hänsyn till mitt eller andras mående när folk far illa. Dem börjar tro att dem är bättre än mig för att dem inte har katastroftankar.
När jag mådde dåligt i slutet av högstadiet och berättade att jag gjort det under flera år för mina föräldrar så sa de till mig att jag måste minnas fel.
Något år senare fick jag äntligen hjälp efter att jag började få självmordstankar och planer. Bokstavligt talat var så rädd för mig själv att jag hade panikattacker och låg och skrek på golvet. Då äntligen insåg mina föräldrar att jag nog behövde hjälp 🙂
Jag älskar ju mina föräldrar och antar att jag förlåtit dem nu men fyfan åt det, kommer aldrig se dem på samma sätt igen. Glömde att vuxna inte alltid är så smarta och starka, fattar inte vad jag fick det ifrån.
