Just nu är de riktigt jobbigt igen. Jag trodde de värsta va över, men hade fel. Istället blev de värre. Jag älskar verkligen min nya lägenhet och är jätte oroad över att förlora den av någon anledning. Oftast när jag har fått något positivt i livet så går jag vara och väntar på nästa katastrof eller i detta fallet att jag ska orsaka en incident där jag förlorar lägenheten. Jag har extrema självmordstankar, som övergår i planer. Vid ett flertal tillfällen har jag suttit på en tågperong, (senast för en timma sedan) lite ovetandes av vad jag gör där, mer än att jag bara hatar mig själv och vill bort och kanske även påkörd.
Jag hatar alla mina problem, jag ser inga bra lösningar som är rimliga att klara av. Psykiatrin gör inget annat än att svika och ignorera mig trotts att dom vet att jag blir självmordsbenägen och går bland tågspår. Ibland vill jag nästan skrika på hjälp i ett forum där man ser vem jag är så att jag tvingas till lpt även om jag vet att jag kommer vägra om/när det väl skulle hända. Jag hatar sjukhuset. Eller akutpsyk menar jag. De är värdelösa och kan göra problemen värre. Har även pratat me doktor.se och liknande, men vågar väl aldrig säga att jag vill dö just nu rakt ut ifall någon kommer hem till mig. Jag vill inte visa mina grannar att jag är sjuk, eller att min hyresvärd ska se att jag har problem m.m vill som sagt inte förlora lägenheten. Det är de ända som är bra i mitt liv. Jag orkar inte med mig själv
