Gå eller stanna kvar?

[Purple Serini]

Jag är så vilsen… jag och min man har varit tillsammans i 15 år. Har två barn varav den yngsta med flera diagnoser. Jag blev gravid innan vi blev tillsammans på riktigt så vi lärde egentligen känna varandra under min första graviditet… min man har väldigt temperament vilket jag lärt mig leva med… trodde jag :/

När vi bara hade äldsta barnet fungerade allt hyfsat, vi bråkade, tyckte inte lika om mkt men hade ändå byggt upp något fint tillsammans.

Nu de senaste tre åren är det bara bråk hela tiden. Jag försöker att inte gå in i diskussioner med honom men jag får panik på att han tiger ihjäl mig 😪 Däremellan är det bra. Vår yngsta son kräver mkt och det är väll säkert en bidragande orsak till att vi inte orkar riktigt.

Men… jag vet verkligen inte om jag orkar leva med min man mer.. jag är så trött på alla bråk. Hur han nedvärderar mig och kallar mig så fula saker när han blir arg. Men jag vet inte om jag orkar ta mig ur det här heller. Vi har byggt upp vårt hus och säkrat det utifrån vår yngstas behov. Att bo i två boenden kommer bli svårt för honom.

Får typ panik och är ledsen varje dag. Men när han är go och trevlig känns det som att vi ändå har något fint tillsammans. Jag är så jäkla kluven 😪😪

 

<3 Låter jättejobbigt, fina du. Vad skadligt också att han försöker tiga ihjäl konversationen och gör så du mår ännu sämre. Silent treatmeant är verkligen fruktansvärt. Att han kallar dig fula saker är också oacceptabelt och psykisk misshandel – olagligt alltså.

Förstår att det är ett gigantiskt stort beslut och att det finns en oro kring vad det kan leda till i framtiden. Ifall kalkylen visar att det blir bättre för alla parter eller riskera bli sämre. Tänker att ditt liv är värdefullt, ditt liv är ditt. Man lever bara en gång. Livet tror jag många gånger kan handla också om att agera nu för att inte i framtiden riskera bli bitter. Ett litet tankeexpermiment som jag brukar göra med min syster som är i en liknande situation är att föreställa sig livet som äldre när barnen flyttat ut (när du är kanske i 50 års åldern och ska leva utan barn hemma). Tror du då utifrån det perspektivet att du önskat att ni höll ihop? Eller finns en risk där att bli bitter för att du inte ville riskera att barnens far fick det sämre och där du indirekt gjorde avkall på dig själv? <3

Skickar kramar

Har själv varit i samma situation och det är fruktansvärt med allt vad det innebär. Kan du söka möjligheten att få  “bolla” med någon utomstående (helt professionell) och berätta om allt som händer er. En utomstående som från neutral grund kan stötta, validera, reda ut olika känslor, utforska vad som är vad och hur det hänger ihop.

Om du får avlasta dig och dela dina känslor, tankar och er situation – kan det dels hjälpa till att bygga upp din självkänsla men också att se andra möjligheter, komma på lösningar, kompromisser och stegvisa justeringar. En samtalskontakt som kan hjälpa dig att tolka och ta ställning på ett balanserat sätt.

Situationen är komplex och invecklad, så mycket att jonglera och tänka på, så mycket som behövs för barn med särskilda behov och anpassning. Det är alldeles för tungt och svårt att reda ut ensam på egen hand mitt i kaoset och konflikterna som haglar över en. Man behöver ett utrymme för att bolla och “brainstorma” vad som är och vad som kan bli.

Klarade av att separera efter många hinder på vägen och käppar i hjulet, till slut (bättre sent än aldrig) tack vare stöd av vän och terapeft. Gick i terapi och kom långsamt steg för steg fram till en lösning som kunde ha gynnat alla så bra som möjligt. Sen finns det ingen garanti att det faktiskt blir som man tänkt men alla lösningar är bra som är bättre än dom dåliga…

Om karln inte är villig att jobba med sig själv och förändra sitt beteende mot dig och barnen så är det inte hållbart i längden. Vad han utsätter dig för – gör han också mot barnen (indirekt) och tvärtom. Vad han utsätter barnen för skadar dig.

Du älskar och värnar om dina barn och vad som skadar dom gör ont, så är det för barnen också. Barnen är i beroendeställning av er båda. Om han skadar er ofta (känslomässig och psykisk misshandel) så kommer barnens behov av dig öka desto mer. Att du mår ok och orkar, att du finns där och kan ställa upp, bry dig om och ta hand om – blir en känslig, sårbar, utsatt “nöd” för barnen. Så att han är elak mot dig skadar barnen mer än vad man kanske kan föreställa sig.

Sök kontinuerligt, varaktigt stöd ! Tyvärr är soc sällan till nån hjälp i såna här lägen men samtalsstöd (enskilt eller förhoppningsvis tillsammans som par) kan leda till förändringar som gynnar i längden även om dom kortsiktigt är urjobbiga.

Vad som är vettigt och hälsosamt för dig som förälder gynnar oftast barnen också. När du mår bättre kan dom få mer av dig och det förbättrar deras situation åtminstone med/hos dig. Vad karln gör och hur han beteer sig ligger på hans ansvar ! Man kan inte heller bidra till nån förändring när dom inte själva vill. Det enda man kan göra då är att förändra sig själv och därigenom förändra sina omständigheter…