Hem > Forum > Livet kan skava > Frustration

Frustration

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Ok skriver här. Vet inte vem jag pratar med, mig själv kanske. Men vill bara skrika ut i natten. Smärtan är fruktansvärd. Ångesten. Frustrationen över livet och världsläget. Corona, ensamhet. Brist på någon att prata med. Jag har fått hoppa av skolan pga att jag inte klarar att studera med distans. Jag har vänner som mår dåligt och vet inte hur jag ska hjälpa dem. Jag har en historia bakom mig av psykisk ohälsa. Det kan man inte tro när man ser mig, men så är det. Det tycks vara vanligt här inne. Att man ser en lyckad bild på utsidan och på insidan är det kaos! Känner mig som ett freak i den här moderna teknologiska världen. Jag vill inte dö men orkar fanimig inte leva ibland alltså. Vad jag skulle vilja ska vi inte gå in på här, det kan vara triggande för andra. Men det är ju inga konstruktiva idéer…så jag får hålla mig till det som är konstruktivt. Försökte ringa en sån där jourhavandelinje inatt (nätterna är värst). Då hamnade jag i telefonkö och insåg att dessa köer rör sig långsamt framåt. Det brukar hjälpa för mig att prata men jag fick ge upp. De gör ju sitt bästa säkert och ett berömvärt initiativ men telefonkö alltså…i detta läge. Nej tack. Så skriver i stället. Vill så gärna att nån ska se. Och läsa bara. Behöver inga mirakelkurer eller så bara att nån har tagit sig tiden att läsa. En medmänniska. Någon som också har det jävligt kanske…vill inte grotta mig i elände med någon annan, missförstå mig rätt. Men en som haft det jävligt är liksom i samma klubb som en annan som haft det jävligt. Man kan förstå, på ett annat sätt än de på Försäkringskassan t.ex. Myndighetspersoner som vänder blad (människoliv). Iofs erkände en sådan person för mig nyligen att denne också var på randen till utbrändhet. Att denne sympatiserade med mig. Jaha, så det drabbar folk i alla läger tänkte jag.

    Jag vill ju tro att en skadad människa kan umgås med en annan skadad människa och att man liksom höjer sig över det sjuka och vårdar det som är friskt och sunt. Jag har sådana jävliga själsliga sår. Ett helt vuxenliv bestående av psykisk ohälsa. Ångest, fobier och depressioner. Vuxit upp med konstant rädsla för våldsam vuxen. Sett och bevittnat sådant ett barn inte ska behöva vara med om. försökt klämma mig emellan vuxna som pucklat på varandra. Hjälpa, hindra. Ställa allt till rätta. Då får man otrygghet som en följeslagare genom vuxenlivet. En känsla av att inte duga. Att vara värdelös egentligen…att man måste umgås med nån hela tiden. Möta smärtan ensam är fruktansvärt. Och det tvingas jag till nu. Jag tycker om att sprida hopp och glädje, men orkar inte. En annan lustig egenhet jag får är att man dras som en magnet till människor som liknar den förbannade människa man levt med och fruktat. De är de enda jag känner mig trygg med. Manipulativa, kraftfulla, med psykopatiska drag. Där måste jag slå mig fri. Men snälla människor duger liksom inte. Jag måste till de där komplicerade, destruktiva. Det här låter helt sjukt jag vet, snälla döm mig inte.

    Jag vet att jag ser världen genom ett svart filter nu. Men det gör inte orden jag skriver mindre verkliga. De har skapat de här forumet, då kan de ta detta antar jag. Jag får skippa rädslan att störa och ställa till obehag. Tack får jag säga till er som skapat forumet, Gud välsigne er. Jag vill liksom vråla ut min smärta. Det är ett avgrundsvrål som vill stiga inom mig. Men ut kommer tystnad. Tystnad omkring mig. Skrivandet är näst bäst, nästan som en vän. Vi lever i en sjuk och skruvad värld anser jag. Världsläget frustrerar och skrämmer mig. Politiskt och miljömässigt. för mig som älskar naturen är det en katastrof vad jag ser håller på att hända. Utvecklingen. Hur vi behandlar varandra är också något som skrämmer mig.

    Men jag är livskraftig. Vi ska inte räkna alla gånger jag tänkt på att checka ut…nu blir det triggande. Hade det funnits en slags switch där man hade kunnat slå av och på bara sådär, för att ”släcka ljuset” ja…då hade jag inte suttit här. Så jag lever och kan ta hand om mig, hjälpligt. Jag lever på bidrag vilket tär på självförtroendet. Jag har alltid sett mig själv som stark och jag vill ju vara självständig. Men får stå med mössan i hand. Jag försöker intala mig att jag har rätt till det jag får. Men tanken och känslan av att vara utlämnad till folks goda vilja är jobbig. För de kan ju tänka sig att pröva en, dra in, sätta in åtgärder…ja ni vet säkert. Ni som tragglar med myndigheter. Då går jag till skogs tänker jag. Eller vetifan vad jag gör rent utsagt. Men samhället kommer jag tacka adjö till.

    Gud jag känner hur patetiskt allt är som jag skriver. Men ändå får jag lov att göra detta, att skriva. Vara en av dessa röster i natten. Från djupet. Känner mig allt som oftast patetisk. I mina försök att sätta ord på det jag känner. Jag känner mig känslig. Något som inte premierats där jag kommer ifrån. Jag hade drömmar, ambitioner. Men blev så misshandlad av livet att nu är jag trasig. Och får leva ett sådant liv i stället. Jag tänker på alla de förnedrande behandlingsmetoder jag har fått gå igenom.

    Ja godnatt och sov gott vänner. Ja för så ser jag er. Som olycksbröder och systrar. Som jag känner extra för. Jag ska försöka gå till sängs igen. Nätterna är värst. Då känns ensamheten nästintill outhärdlig. Ja inatt var det så jävligt att jag fick samla alla mina krafter för att behålla förståndet känns det som! Om man bara fick ha någon att hålla om och krama. Den biten saknar jag. Har varit ensam så många år. Det är osunt. En människa behöver krama en annan människa. Ja jag har gjort mycket osunt. Men jag slutar här. Godnatt. Och tack om någon orkat läsa igenom.

    Hej! Jag vill bara skriva att du inte är ensam. Här har du en till som växt upp med förövare och som till följd av det varit sjuk i hela mitt vuxna liv och beroende av bidrag. Som 13åring blev jag sjuk och sen spenderade jag 16 ÅR av att desperat söka hjälp utan att få det. Provade också att ringa såna hjälplinjer i de allra mörkaste stunderna men fastnade antingen i telefonkö eller blev bemött på ett sätt som inte hjälpte mig. Kanske hjälper det att jag berättar att jag nu efter alla dessa år äntligen fått adekvat vård som faktiskt lättat på mörkret och att jag nu kan jobba (har en fast tjänst på 75%). Och att efter att ha haft en djup depression i ca 16 år knappt är deprimerad längre. Tänker att det kanske kan förmedla lite hopp till dig. Och annars så kanske det iallafall känns som att du är mindre ensam.  Om du vill kan du skriva om du har några frågor eller bara vill prata 🙂

    Hejdå från mig 🙂

    Trådstartaren

    Hej!

    Vad glad jag är att du svarade. Det låter som du har haft det tufft också. Vad glad jag är att det gått bra för dig och att du fått adekvat vård! Att du är fri från din depression nästan. depressioner är tuffa alltså. Ja nu känner jag mig mindre ensam tack vare dig. Sjuk redan som 13-åring ja det var tidigt. Jag blev dålig lite senare, i gymnasiet. 75% arbete, nu blir jag inspirerad. Jag försöker arbeta lite men det är tufft. Ja jag pratar gärna lite 🙂

    Trådstartaren

    Vad har du gjort idag? Vad gör dig glad? Jag har mest varit hemma. Men åkte och handlade, behövde det. Själv blir jag glad av att vara i naturen. Och att umgås med människor. Jag mår bättre nu, ingen grov ångest. Det hjälpte att titta in här och skriva. Hoppas du har en bra lördagkväll 🙂

    Hej!

    Jag har flyttat de sista grejerna till min nya lägenhet. Det var trevligt,  min brorson var med och han är min favoritperson. Han är sex år, fyller snart sju. Har du någon person som du tycker om? Annars gillar jag hundar! Har själv än hund,  en mops, som jag älskar jättemycket. Tycker du om djur? Nu ligger jag och kollar på Netflix i nya lägenheten 🙂 Hoppas du har en bra kväll med!

    Hej Azure, jag mår också dåligt av hur världen ser ut och är förvånad över hur ensam jag är om att ha ångest över det. Alla verkar leva på som vanligt. Jag blir påmind om det ständigt. Älskar naturen precis som du. Hur mår du nu?

    Trådstartaren

    Hej! Jag har flyttat de sista grejerna till min nya lägenhet. Det var trevligt, min brorson var med och han är min favoritperson. Han är sex år, fyller snart sju. Har du någon person som du tycker om? Annars gillar jag hundar! Har själv än hund, en mops, som jag älskar jättemycket. Tycker du om djur? Nu ligger jag och kollar på Netflix i nya lägenheten 🙂 Hoppas du har en bra kväll med!

    Hej! Har du flyttat till ny lägenhet? Vad roligt. Trivs du då? Vad har du för färg på väggarna? Vad roligt att du får hjälp av din brorson, han verkar snäll. Jag tycker väldigt mycket om mina syskonbarn 🙂 Ja jag tycker om djur. Jag brukar också titta på Netflix vad ser du på?

    Trådstartaren

    Hej Azure, jag mår också dåligt av hur världen ser ut och är förvånad över hur ensam jag är om att ha ångest över det. Alla verkar leva på som vanligt. Jag blir påmind om det ständigt. Älskar naturen precis som du. Hur mår du nu?

    Hej! Ja det är något som bekymrar mig mycket. Mm folk verkar leva på som vanligt, fast finns nog ångest hos många över klimatläget tror jag. Jag mår sisådär. Ångest som maler och sömnsvårigheter.

    Hallå i rutan! Här är jag! medmänniskan du söker efter, som har haft det fördjävligt och kämpat med psykisk ohälsa sen jag var barn. Ångest, depressioner och fobier, som har gjort att jag har varit sjukskriven i större delan av mitt vuxna liv.  Är frustrerad över att mitt liv mest handlat om att överleva än att leva livet men det är inget som syns utan på mig. Jag har självdistans och galghumor som tur är men det är inte alla som förstår sig på den sortens humor. Det rådande världsläget oroar och skrämmer mig mer än någonsin och framför allt det osynliga mördarviruset Covid-19, eller rättare sagt de som inte tar smittan på allvar och lever som att corona aldrig existrerat. Jag delar din tro på att två skadade personer kan höja sig över det sjuka och vårda det friska och finna en sund vänskap i varandra.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.