Förvirrad, nedstämd och trött.

Jag vet inte om ja kanske är lite deprimerad eller helt enkelt går igenom någon sorts livskris? Den enda drömm jag riktigt haft i mitt liv var drömmen om en familj. Drömmen om kärlek och acceptans i en föralltidfsmilj. Ja jag inser att det är till stor del baserat på känslan av det ensama ledsna och förvirrade barnet jag var. Att den drömmen varit stark för att jag önskat mig vad jag aldrig känt att jag haft. Jag har vid flera tillfällen hittat vad jag trott var min människa. Var gift och skaffade barn och mådde bra en gång och även haft andra långa förhållanden. Men nu… det har gått 1,5 år ca sedan mitt senaste förhållande sprack, ser förhållandet varade ca 3 år. Hon har velat komma tillbaka men de vill inte jag. Vi funkade inte bra och dessutom skulle jag aldrig lita på att hon skulle stanna igen.

Jag har slutat dröma nu. Vill inte träffa någon att leva ihop med alls. Vill leva själv och bygga mitt liv själv. Den tanken i sig känns sund.

Men…. sanningen är att jag är rädd. Jag är trött och jag är rädd. Jag skulle aldrig ens våga träffa någon som sökte att träffa någon att leva med.

Jag sörjer drömmen som dött. Den har alltid varit mitt mål, det vackra jag önskat o trott på. Drömmen av min människa.

Men jag vill inte börja om. Jag vill inte dela bohag och se den spricka.

Nu har jag endå träffat någon. En gång hitils och kan säga att jag förälskat mig. Vi har pratat mkt innan och spenderade helgen där. Vi har sagt att vi ska ses igen men vi får väll se om hon väljer att göra de (vi känner ju inte direkt varandra än)

Hon är polly och har ett förhållande med en man i ett annat land dit hin så småning om ska flytta. Jag tror att känslorna av en liten förälskelse är besvarade. Det hela kändes magiskt för mig bär jag var där.

 

Men är så sjukt förvirrad. Självklart har vissa som vet att ja varit på dejt haft åsikter om att jag börjat träffa någon som är polly..  (fördommar)  skiter I det dock. Men är förvirrad. Känns bra delvis just för att jag vet att vi aldrig kommer leva ihop. Men vet inte om det är jag? Vet inte om jag endast gör detta för att jag är rädd.

Upplevde känslor med henne jag inte upplevt sedan första gången jag var kär.

Men gör jag fel? Skadar jag mig själv när jag ger upp drömmen om det klassiska livet i tvåsamhet? Är det bara dumt att eventuellt falla för denna människa (för ja jag kommer falla hårt misstänker jag)

 

Eller är tanken sund att leva själv o klara mig själv men endå kunna ha romantiken o kärleken då och då men utan att bli beroende av varandra i vardagen?

 

Jag har kännt mig trött länge.

Med henne kände jag mig levande igen.

Nu är jag hemma o trött, förvirrad o ledsen.

Inte ledsen för att hon har någon mer det stör mig inte.

Men ledsen för att jag är rädd. Ledsen för drömmen jag sörjer och ledsen för att livet aldrig gör som man vill.

Jag är trött. Jag har mål men känner ingen ork eller antusiasm för dem. Vill bara få sova o slippa vakna. Det är inget allternativ dock mitt barn behöver mig. Men livet har gjort mig så trött. Så trött på omvägar och svårigheter. Så trött på att överanalysera. Jag är bara så trött.