Hem > Forum > Livet kan skava > Fasad, varför…

Fasad, varför…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej,

    jag har länge funderat på varför vi alla behöver fasader och skal för att ta oss igenom vardagen. Jag framstår alltid som en trygg och stabil gran där alla kan hänga sina julkulor och tynga ner grenarna, snart kommer jag tippa över rötterna håller på att rutna bort.

    Jag jobbar som chef och det är alltid jag som behöver vara den ”vuxna och professionella” i alla samtal. Det är okey att mina arbetstagare att bryta ihop och klanka ner på företaget (och mig) men jag får aldrig säga ett omotiverat ord till någon för då kränker jag dem, mobbar dem eller något ännu värre. Det blir som att gå på nålar hela tiden, man kan inte vara sig själv för då kan något man säger uppfattas på fel sätt, även om jag absolut inte menar något med det.

    Det betyder att jag behöver spela en roll hela tiden… för det är inte bara på jobbet man behöver anpassa sig till andra. Jag har gjort det hela livet i alla situationer, till den milda grad att jag inte längre vet vem jag är.

    Jag ska åka på semester idag, planen är att hälsa på olika kompisar/vänner/bekant runt Sverige i 2 veckor men jag tror faktiskt inte jag orkar. Spela den framgångsrika, glada, den som inte har några problem i världen.

    Jag funderar alvarligt på att bara sätta mig i en granskog någonstans och låta myggen äta upp mig. Jag vill bara gråta, jag är ensam i mig själv, jag är ensam var jag än är för jag vet inte vem jag är.

    I omgångar dricker jag för mycket för att då slipper jag i alla fall tänka för en stund, mitt problem med att sätta sig i denna granskog är att jag inte tror att jag kommer att orka resa mig igen. Jag kommer att bli kvar där…

    Fasaden och rollerna vi spelar för att överleva hur tar man bort dem om man inte vet vem man egentligen är eller vem man vill vara…

    Kan det vara att du är fruktansvärt utmattad just nu och mest av allt bara skulle behöva omtanke själv för en gångs skull? Att andra tog hand om dig ett tag? Eller där det inte är vore så skevt att motparter får agera ”barn” och du själv får balansera upp det och bli den ”vuxna” för att inte konflikter ska brytas ut?

    Arbeta som chef beskrev någon är lika svårt och krävande som att ta hand om ett gäng dagisbarn. Det ageras oftast ut både det ena och det andra (inte sällan heller barndomar och inre konflikter misstänker jag väldigt starkt). Själv fick jag sluta som chef för utvecklade faktiskt en förskräcklig människosyn av allt jag fick bevittna. Blev orolig över hur negativt jag började se på sk. ”vuxna människor”.

    Med det sagt tror jag det här med fasad och att inte tillåtas bryta ihop kanske framförallt handlar om att det finns en obalans i de miljöer man befinner sig i? Alltså att själv vara den som är flexibel, medgörlig, som sprider god stämning och bjuder till, medan andra hänger de där kulorna i julgranen som du beskrev. Så fantastisk målande beskrivning.

    Jag tror på att hänga lite egna kulor på andras granar och se vilka som håller. De som håller kan du fortsätta umgås med. De som direkt avvisar är såna vars kulor gärna får ramla till marken, tänker  jag  <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.