Som en slags tyst, långvarig process har banden till ”min flock” som tidigare känts så självklar bli något främmande.
Samtalen är likadana som alltid, men någonting i mig orkar inte svara på samma sätt längre. Jag säger ändå rätt saker, hummar vid rätt tillfällen, svarar på alla samtal och sms, men egentligen sitter jag tyst i ett hörn och skakar långsamt på huvudet. För.. traditionerna upprepas. Dukarna, maten, berättelserna och samtalsämnena som alltid ska dras en gång till finns kvar. Men jag känner hur något i mig stretar emot, som ett tyg som stramar i sömmen. Jag tror inte längre på det vi håller fast vid – håller på med. Inte ens säker på att det är mitt längre. Det vi kallat vårt. Det som burit och format mig är mer som ett skal som blivit för trångt. Jag vet inte längre om det är jag som förändrats eller om allt omkring mig bara stannat för längesedan. Tider som passerat. Det som en gång varit självklart känns nu.. inlärt.
Borde söka mig bortom det bekanta. Lyssna och vaggas vidare av andras röster. Lita på tystnaden som viskar om nya vägar. Kanske finns det andra samtal som väntar. Andra gemenskaper där jag inte måste krympa och distansera mig för att få plats.
