Jag är medveten om att ett stort problem jag har, är att jag hela tiden måste upprätthålla en perfekt fasad utåt, både privat och på arbetet. Det gör att jag oxå blir helt ensam med mitt mående och att jag i perioder stöter bort alla. Jag vågar inte söka hjälp, bor och jobbar själv i vården på liten ort och vet hur det snackas. Jag orkar knappt ta mig ur sängen längre, är på jobbet när jag ska och stöttar, lyssnar och hjälper andra som behöver hjälp men själv har jag ingen som tar hand om mig. Förmodligen för att jag inte heller kan öppna mig för Ngn. Är dränerad. Glömmer massor. Vill bara ligga i sängen 24/7. Jag drömmer ofta om att bara försvinna, gömma mig från omvärlden. Men skulle inte utsätta mina nu vuxna barn för det. Har en partner som efter drygt 7 års tid inte ens känner mig lr förstår mig, jag kan inte vara lätt att leva med. Väldigt länge sedan jag hade ett glädjerus och saknar det oerhört. Totalt orkeslös och matt i kroppen, har andra fysiska åkommor också men tror nog att det är det mentala som sänker mig mest. Vet att jag borde prata med Ngn men jag vågar inte ta steget. Jätterädd att Ngn ska få veta. Så himla ensam, ledsen och trött. Trött. Trött.
