Det är svårt att lämna en fullständig version i text…
Jag är separerad och har barn vv. Pappan vägrar prata med mig och har vägrat ex. underhåll (därav vv) osv. Barnen har, i omgångar, uttryckt önskan att vara mer här (nära till skola m.m). Ena barnet har, under sommaren, uttryckt otrolig dödsångest. Hen har svårt att klara rädslan av att dö, som kommer varje kväll. Hen vill att jag ska lova att hen inte dör under natten. Jag vill att hen ska kunna känna trygghet i att prata med någon men BUP är inget alternativ eftersom pappan måste godkänna det vilket han inte kommer göra (han blev arg när barnet pratade med skolkuratorn).
Jag har en ny sambo. Min sambo är inte så bra på att uttrycka sig i ord. Jag måste ge raka direktiv för att få respons vid samtal vilket gör att jag känner mig utmattad (jag är utbränd sedan tidigare) och mest blir irriterad. När barnet har en långdragen nattning skulle jag önska att han var närvarande för avlastning. Att han uttryckligen säger att han nattar barn 2 eller liknande. Igår kväll hade jag ingen koll alls, tydligen mattades 2:an och sen gick han och la sig. Jag satt och tröstade 1:an och stressade för att hinna natta 2:an. Vilket jag inte hann. Det gör fruktansvärt ont i mig. Eftersom jag själv har erfarenhet av att inte hinna bli nattad pga krävande syskon, känner jag smärtan av att inte räcka till.
Han tycker att jag vill kommunicera “för mycket” och jag känner mig ensam i kvävande situationer. Min kuratorkontakt sker telefonledes (Covid) och jag finner det svårt att få bra samtal då jag behöver finns en plats och tid på jobbet för samtal.
Det känns som att jag går sönder inombords. Jag önskar att jag kunde skada mig som förr, bara för att lindra smärtan. Åtminstone prata med någon.
Det är så många aspekter som inte tas hänsyn till i text.. Svårt och veta om det är tillräckligt sammanhängande.
