Jag är ung, nyligen utexaminerad, fick direkt jobb, har bra vänner och även nya bra. Solen skiner och jag gör massa roliga aktiviteter när det finns tid och det känns bra i livet. För bra.
Är inte van vid detta. Har levt i survivalmode i år. Alltid redo att släcka bränder, tänker alltid ut planer och strategier för kommande problem. Livet har bara varit nästan OK. Men nu kan jag säga att det är jävligt bra jämfört med förut. Mår illa av det. När jag är ensam vill jag bara gråta. Förstöra så att jag får börja om, jobba hårdare, problemlösa och vara nöjd med det lilla.
Känner mig fånig som klagar. Men jag är rädd att göra som jag gjorde när jag var yngre, förstöra innan det går åt helvete ändå. Pallar inte leva så högt i skyn, på väg upp för att sedan falla längre än vad jag gjort förut.
Känner mig hög men nykter och redo för fallet- men vet inte när det kommer.
Dricker och röker mer för att jag mår såå bra, men ändå så dåligt.
Behövde skriva av mig. Ingen jag känner förstår. Gör ni? Känner igen er? Tips på hur jag ska hantera detta?