Det går för bra…

Jag är ung, nyligen utexaminerad, fick direkt jobb, har bra vänner och även nya bra. Solen skiner och jag gör massa roliga aktiviteter när det finns tid och det känns bra i livet. För bra.

Är inte van vid detta. Har levt i survivalmode i år. Alltid redo att släcka bränder, tänker alltid ut planer och strategier för kommande problem. Livet har bara varit nästan OK. Men nu kan jag säga att det är jävligt bra jämfört med förut. Mår illa av det. När jag är ensam vill jag bara gråta. Förstöra så att jag får börja om, jobba hårdare, problemlösa och vara nöjd med det lilla.

Känner mig fånig som klagar. Men jag är rädd att göra som jag gjorde när jag var yngre, förstöra innan det går åt helvete ändå. Pallar inte leva så högt i skyn, på väg upp för att sedan falla längre än vad jag gjort förut.

Känner mig hög men nykter och redo för fallet- men vet inte när det kommer.

Dricker och röker mer för att jag mår såå bra, men ändå så dåligt.

Behövde skriva av mig. Ingen jag känner förstår. Gör ni? Känner igen er? Tips på hur jag ska hantera detta?

 

 

Kan relatera! När jag haft stora lyckorus och levt ett fantastiskt liv har jag samtidigt kunna haft en inre förtvivlan – känslor av att bara vilja gråta och ”ge upp”. Ibland till och med sökt upp sammanhang där jag kunnat ventilera dessa känslor. Förr kunde jag aktivt söka upp personer som mådde jättedåligt för att förankra och spegla mig i misären. Vad är då detta? Jag misstänker att det kanske är en ”inre destruktiv del” som kanske vill plocka ner en på jorden igen? Som kanske innerst inne inte tycker man förtjänar eller platsar ”där uppe” mm.  Jag har även kunnat känna mig falsk när jag mått bra. Som att min lott i livet är ju att vara längst nere på botten så jag har haft svårt att förstå att jag ”får” vara där uppe, också. Misstänker att det kanske är som att göra en karriär eller klassresa att det är nya miljöer man liksom inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Vad tror du att det handlar om för dig?