Det är ok för andra, men inte för mig.

[Azure Sefano]

Jag funderar på en sak.

Jag får höra alldeles för ofta att jag gnäller, är negativ, bitter och dyster. Får höra det även om jag är motsatsen. Men när någon annan är något av tidigare nämnt så är det ok. Men det är inte ok för mig. Vad har jag missat!? Det är inte så att jag heeeela tiden är negativ, men jag blir tilldelad den stämpeln innan jag ens hinner börja prata. Är jag deprimerad är det en annan sak då är det svårt att vara glad, även om omgivningen kräver det.

Denna tunga stämpel har gjort att jag undviker nya kontakter, väljer att vara ensam även om ensamheten gör så ont. Känns lixom lika bra. Jag kommer ändå bli dömd. Jag har en låg socialstatus. Knappt några vänner och är rädd för nya. Jag vet ju hur det brukar bli. Pojkvännen påpekar varje gång jag råkar säga nått som verkar gnälligt eller negativt. Jag får inte må dåligt, absolut inte. Då får jag andra att må dåligt. Det har till och med psykiatrin sagt, och pojkvännen säger att jag får han att må dåligt.

Åter igen det är ok för andra, men när det kommer till mig då är det förbjudet! Jag ler och är rolig, men när jag kommer hem och mina grabbar inte kommit hem än. Så sjunker jag ihop på golvet innan för dörren. Helt slut av allt fejkande, allt med att vara det andra vill jag ska vara. Stark önskan om att få komma bort, få slippa låtsas. Bli älskad för den jag är. Men jag antar att det är för mycket begärt för en sån som mig…

Hoppas jag slipper vakna mera i morgon, för jag orkar inte.

<3 Åh, vad hemskt! Extremt udda logik av både psykiatrin, pojkvännen och dessa runtomkring.

Tänker på att väcka empati. Dessa personer låter så himla avstängda som reagerar såhär defensivt och anklagande.

De skyddar ju sitt mående och samtidigt gör så du mår ännu sämre genom dessa anklagelser om att vara negativ, tänker jag. Det om något talar ju för att vara egoistisk, självcentrerad och tänka endast på sig själv i första hand. Med andra ord är det ju dom som sprider en negativ energi omkring sig genom att inte klara av att visa värme och omtanke. Det är ju känslokyla att agera så som de gör. Väldigt smärtsamt för dig att behöva ta emot det <3

Hade de i stället mött dig med förståelse så skulle ju du direkt må bättre, samt på kuppen bli mycket mindre negativ såklart, och även tror jag det skulle påverka dem i förlängningen. Människan tror jag mår väldigt bra av att finnas där för andra i regel. Jag tror även man mår riktigt dåligt av att stänga ute folk och attackera dem när de visar sig sårbara eller behövande. Det är så destruktivt och världsfrånvänt att se på människor på det sättet. Som om känslor skulle vara något farligt.

Fråga gärna dessa människor hur de själva framöver vill bli bemötta ifall de exempelvis haft en dålig dag på jobbet? Vill dem också ha sig en rejäl utskällning? Tycker det låter väldigt dysfunktionellt, ärligt talat. I dysfunktionella familjer går det ju precis till så att endast “positiva känslor” är välkomna. Allt annat tycker föräldrarna är pesten. I sunda miljöer och med sunda personer tillåts man känna det man känner.

Stor kram

Lägger till också:

“Den vanligaste försummelsen är emotionell, där ointresse, apati och kyla visar sig.”

<3