När jag var i tonåren och jag inte orkade hålla upp mig själv längre så var skolan bland det första som fallerade, därefter rutiner och sist ens hemmiljö. Nu när jag analyserar mig själv ser det så annorlunda ut. Det första som fallerade nu var mina rutiner, följt utav mitt hem och hemmiljö. Mina matrutiner i takt med att hemmet invaderas av sopor, skräp och oordning. Därefter sömnen, starka sömnproblem som triggat igång alla psykiska symptom från tonåren, plus ett gäng nya jag inte vet vad det är. Tiden och planeringen över hur det ideella arbetet som görs i det arbetet och dom projekt jag älskar och brinner för i filmbranschen och mitt föreningsliv med ungdomarna har också fallerat därefter. Länge orkade man hålla lågan uppe för det men nu ser jag mig själv tappa även det.
Vad är då sist kvar idag här i detta nu? Det betalda arbetet i ett arbetsliv och arbetsmiljö som i sin tur bara får dig att må sämre. Närvaron hålls uppe utav ren överlevnadsinstinkt. Det är detta stället som ger mig pengarna för att jag ska kunna överleva över huvud taget. Ekonomin tillåter inte att vara sjukskriven så som systemet är tänkt att fungera vid psykisk ohälsa. Energin, psyket, drivkraften och tiden tillåter mig inte att reda ut stormen efter arbetstid så som det är tänkt att systemet ska fungera för den som inte har råd att vara sjukskriven vid psykisk ohälsa.
Jag flyr ständigt från min hemmiljö och alla uppgifter jag halkat efter med i mina övriga projekt genom att tacka ja till mer övertid på betalda arbetet. Tror att dom små extra summorna skall hjälpa att göra ekonomin något stabilare, beta av skulder något fortare. Istället ser jag när jag analyserar hur jag bygger upp ett starkare svinn utav pengar på dyr och ohållbar mat. Mackor med enkla och dyra pålägg, hemkörning av skräpmat och mycket drickor istället för vatten – jag som tidigare älskat vatten mer än någonsin och alltid druckit vatten före allt annat. Flera flaskor om dagen. Matrutinerna har som sagt fallerat, istället för att äta regelbundet och göra storkok på helgen för matlådor äter jag nu mycket, extremt mycket, en gång om dagen eller till och med varannan dag.
Mina psykiska symptom och problem är många idag. Alla mina gamla har kommit tillbaka. Lätt ångest och grubblande dygnet runt över min situation, panikångest kvällar och nätter. Mardrömmar som väcker mig när jag sover. Sömnproblem som är så oregelbundet så jag kan inte ens säga hur jag sover. Varannan natt sover inte alls, var tredje dygn kan jag sova 12-16h och förlora en hel dag, var fjärde natt natt 5-7h som normalt, varannan natt 1-3h, ja sömnen är helt okontrollerad. Hallucinationer i ljud, closed eye visuals, vanföreställningar om hur något/någon är eller inte måste vara o.s.v. Tankar på döden, reflekterande över ens försvinnande, friheten det skulle ge från alla problem. Inget planerande än dock, det krävs nog mycket för jag ska gå så långt idag. Att ha överlevt ett allvarligt självmordsförsök i tonåren har satt sina spår.
Hade det funnits en fond för alla oss med psykisk ohälsa som inte har råd att sjukskriva oss att få ekonomiskt stöd från så hade jag inte tvekat en sekund på sjukskriva mig. Jag vet att jag har engagemanget inom mig att när något blir mitt fokus så sätter jag det. Att få mer tid att reda ut stormen hade gett hoppet att jag kan klara det.
Har försökt med metoder så som göra lite varje dag. Det hjälper inte och det blir bara ett steg fram följt av två steg bakåt hela tiden. Tankar går åter till ska jag jobba hårdare? Ska jag ta dubbla arbeten? Lägga alla pengar från ett andra jobb på att betala av skulder, så att man får råd att sjukskriva sig. Tanken försvinner snabbt igen när jag inser det skulle krävas minst ett år utav extra arbete. När jag inser att allt hemma och mina projekt bara kommer fallera mer. När jag inser att pressa mig själv mer bara kommer leda till en utväg, döden.
Att vara realist och inse sina begränsningar leder till att man också är en drömmare. Känslan och drömmen om att få ha lite tur i livet. Begär inga extrema doser tur, inga lottomiljoner krävs, men kunde man en dag få turen att få ut en dubbel årslön i en vinst skulle jag aldrig åter göra misstaget att inte njuta utav livet för vad det är. Det kan låta hårt sagt, men då hade jag aldrig mer satt mig i skulder för att hjälpa andra i nöd. Utan istället hjälpt genom att ge mer utav mig själv, som jag är säker på i långa loppet hade gett så mycket mer, både för mig och dom runt omkring mig.
Då skulle resan kunna påbörjas mot det egna livet – med det starka engagemang, den hårda drivkraften och den talang och kompetens jag vet att jag har inom mig. Inga fler risktagande skulle krävas, för det är trots allt så att av all jävla misär vi sätter oss i – så växer vi oss starkare. Vi lär oss av våra misstag. Men ta aldrig steget för långt ner i dom mörka skuggornas dal bara för att växa er starkare – det är min rekommendation! För ingen vet om man någonsin kommer ta sig upp härifrån igen och få nyttja all den nyvunna styrkan man känner flödar inom en.
Jag vill leva, jag vill bli människa igen. Vill bli kvitt mitt psykiska helvete som förföljer mig sen barn. Vill få fram all den styrka och erfarenheten jag känner finns inom mig. Vill bli mig själv och känna känslan av att livet är värt att fortsätta leva igen. Jag har en bokad tid på vårdcentralen 27e februari, för att se om vårdens verktyg den här gången kan hjälpa. Vet inte hur jag ska lägga upp allting, har så mycket att berätta på så kort tid om mig själv och hur jag mår.
Någon som känner igen sig? Hur tar vi oss bort från dom mörka skuggornas dal och uppnår vår fulla potential?