Hem > Forum > Livet kan skava > Beteendemönster av negativitet

Beteendemönster av negativitet

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Mamma har sagt att folk genom livet har anklagat henne för att vara tråkig bland annat. Det stämmer. Hon är ganska tråkig. Min syster får ofta höra att hon är förmer, självcentrerad och skapar ensidiga relationer med andra, utnyttjar folk helt enkelt. Vilket också stämmer bra. Pappa får höra att han är för dominant, ställer inga frågor, kan medvetet få folk att må dåligt, göra de rädda, och har svårt för att se andras perspektiv. Folk har sagt till min lillasyster att hon är lite kall och att det är svårt att veta om hon ens bryr sig om relationer och andra. Folk, kompisar då framförallt, upplever att hon inte öppnar sig. Vilket också är en korrekt bedömning.

    Det som jag fått höra är en blandad kompott. Men det är faktiskt först nyligen som jag fått upp ögonen och därmed faktiskt dagligen märker på mitt arbete hur en av huvudpunkterna verkligen, verkligen stämmer. Jag har alltså särskilt fått höra att jag är negativ, pratar bara om problem. Lyfter mer än gärna sådant som är dåligt. I helgen märkte jag det extremt tydligt. Jag tror inte jag sa något positivt på hela arbetspasset. Idag var det likadant. Bara negativa saker kommer ur min mun. Omdömen, kritiska granskningar typ. Det är så förskräckligt sant att jag är en pessimist utav rang, alltså.

    Förr kunde jag få höra att jag var för kaxig. Gräset är inte grönare på andra sidan. Du är en sökare!  Så sa folk. Det säger ingen längre. Utan jag är så himla negativ att det är nästan komiskt. Alltså det är först nu jag ser det så glasklart att varje, varje mening på exempelvis jobbet handlar om något ”negativt”. Inte klagande nödvändigtvis utan det kan vara att jag påtalar att det är så mörkt ute. Det är så kallt inomhus. Varför har vi aldrig rast? Jag har så mycket i skolan.

    Det är s-å synd om mig. Jag framställer det absolut så. Och synd om människan. Fattar inte varför jag gör såhär. Måste öva på att vara positiv. Säga mer positivt än negativt, åtminstone. Det här är helt absurt.

    Gjorde faktiskt ett personlighetstest för några månader sedan som beskrev min personlighet, och det som testet sammanfattade mina utmaningar med var att jag skulle försöka ändra min negativa inställning, haha. Fy fan. Det sved faktiskt. Kanske är det inte ”mitt fel” utan det är min personlighet som har den här huvudbristen. Behöver jobba på det mer än andra då kanske.

    Trådstartaren

    Det är inte konstigt är det blivit som det blivit.

    Mamma saknade stimulans under sin uppväxt. Ingen interagerade riktigt med henne så hon utvecklade nog ingen personlighet och ett inre liv, på något sätt. Hon är närapå tom.

    Som barn användes min storasyster känslomässigt av våra föräldrar. Även av mig. Hon hamnade i en grupp som hon ofrivilligt ville vara en del av. Hon blev också svårt förnedrad, kränkt. Det var hemskt, minns jag väldigt starkt.

    Pappa var bortglömd i en stor familj. Ingen hade tid, lust eller ork.

    Min lillasyster drogs in i folks sfärer från tidig ålder. Därför har hon nog satt upp det här försvaret att inte släppa in folk igen.

    Tror delvis att jag är negativ för att jag blev kraftigt försummad. Övergiven, direkt. Ingen brydde sig om mig. Jag glömdes bort. Jag fanns inte. Hur stora eller små problem jag än hade. Om jag ropade att det fanns en giraff i vardagsrummet skulle ingen reagerat. Kanske alltså att jag i botten söker kärlek och uppmärksamhet, närhet. Vill bli omhändertagen.

    Vad intressant. Den här bilden av dig har inte kommit fram här inne! Känner du dig negativ när du skriver här?

    Kan det vara att du inte är nöjd med samtalskvalitén bland andra? Att det inte bidrar till något utbyte? Inget som du kan bygga relationer på? Du är väl inte den som finner dig i enkelspårig kommunikation egentligen? Utan vill bygga upp ett samtal med nya infallsvinklar och perspektiv? Är det känslan av att det inte finns utrymme att vara dig själv?

    Jag kan ofta känna så. Att det jag vill säga är för genomtänkt för att passa situationen så det är ingen idé att dra upp vad jag tänker. Eller att de andra inte är mottagliga för mina analyser.. Så jag är tyst i stället.

    Trådstartaren

    <3 Du har en stor poäng, det bottnar oftast i att vara uttråkad och understimulerad. De som sagt att jag är negativ råkar även vara sådana personer som inte är så bra på att lyssna. Det gör mig irriterad och förbittrad och leder ofta till att jag börjar associera till ”trista ämnen” eller påminns om hur meningslöst allt är. Särskilt mamma och min lillasyster tar fram de här sidorna hos mig. De är också såna där jag absolut inte kan vara mig själv, när det gäller att försöka skapa ett givande samtal. Ja faktiskt är det exakt så att samtalskvalitén gör att jag känner hopplöshet.

    På jobbet är det också så att jag är så kass på att prata om lättvindiga ämnen och hålla mig opersonlig. Det skapas en stor frustration att vara runt andra men inte tala ordentligt, lära känna varandra på riktigt. Vet faktiskt inte varför jag är såhär. Varför jag inte klarar av bara att förhålla mig till exempelvis kollegor på ett ytligt plan. Grejen är också att jag ju kan känna mig avvisad väldigt ofta. Det triggar också igång en form av övergivenhet.

    Ja, känner mig väldigt negativ här. Det måste jag säga. Kanske inte från min egen synvinkel, för tål en hel del själv och fungerar inte riktigt så, men kan absolut uppleva det som att andra måste tycka det. Förståelse och empati tror ju jag på när någon är upprörd eller negativ. Min människosyn och erfarenhet är också att folk är väldigt, väldigt känsliga för ”klagomål”, ”gnäll” och ”negativitet”, men däremot inte ytliga relationer, konstigt nog.

    Jag blir trygg när folk är öppna och vi ser varandras inre. Det gäller även kollegor. Även chefer. Jag blir otrygg när man är på ytan och ”är trevlig” pga. är kollegor, när det är oäkta. Det stressar mig. Jag vill veta var jag har folk. Vilka de är. Kanske är det någon form av kontrollbeteende från min sida. En överlevnadsmekanism att kunna förutsäga hot eller se risker i tid. Få information vad jag har att förvänta mig. Samla data, liksom. Omedvetet, då. Också att jag upplever det kyligt att vara så ytlig. Som att man blir straffad, det blev jag hemma av de andra. Utestängd och de sa ingenting om varför de exempelvis betedde sig irrationellt plötsligt.

    Trådstartaren

    Tänker alltså att jag behöver lära om. Typ:

    Såhär pratar man med främmande människor.

    • Det ska absolut inte vara något personligt eller att man stirrar in i varandras själar för det gör folk obekväma, utan man ska vara korrekt. Vilket innebär lättsamhet. Le. Vara lugn. Låtsas som om man inte ser deras inre utan bara yttre skal.

    Såhär pratar man med kollegor.

    • Positiva ämnen. Positiv jargong. Härligt väder idag. Man ska nog också vara ganska tyst känns det som. Hitta kontakt inom sig själv snarare än att socialisera. Jag pratar för mycket. Är för rastlös. Uttråkad. Blir så låg av tystnad i kontakt med andra och vill fylla ut den tystnaden med ett litet skämt. Men det ska man inte heller. Utan försöka göra så lite avtryck som möjligt. Vara en sån där sk. normal tjej man ser ibland. Det hade varit något. Snyggt halsband! Sånt ska man gärna påtala.

    Kontentan är att jag är ofta ”too much”, eller för weird. För avvikande. Det funkar när jag pratar med vissa. Men definitivt inte majoriteten utan de blir trötta och förvirrade.

    Behöver tona ner och sedan vara mig själv fullt ut på fritiden istället. Där såna här missförstånd inte uppstår utan uppskattas.

    Jag kan verkligen relatera till det här. Att förhålla sig olika till grupper och sammanhang känns mest som att man distanserar sig från sig själv…? Eller? Det tycker jag känns sorgligt.
    Verkar som om människor gör sånt naturligt där ute, som om det inte stör dom. Jag har inte lyckats få det att kännas som om de olika sätt jag konverserar på är ”jag”. Eller så kanske man bara övertänker det? Kräver för mycket av livet?

    Hejsan Red! <3

    Jag tror att vi drar oss till det som intresserar oss och den livsstilen vi lever just nu. Så om vi har haft det tufft och mycket negativitet runt oss är det nog lätt att lägga vår energi och fokus på det som är negativt istället för att prata om något positivt.
    Du skulle kunna testa att försöka komma på dig själv när du säger något negativt och när du sagt klart det du vill säga kan du försöka att avsluta med något positivt.

    Exempel, ”Gud vad jag är hungrig, kan det inte bli lunch snart.. men åtminstone har jag en matlåda med x mat som jag tycker om” eller ”Fy va kallt det är ute idag, jag längtar till sommaren.. men det snöar inte i alla fall och det är skönt!”
    Om vi avslutar en mening med något positivt så kan det balansera ut det negativa och det kan vara bra både för oss själva och för andra runt oss.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.