Hem > Forum > Livet kan skava > Bara bråk så ledsen :(

Bara bråk så ledsen :(

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag är så ledsen har fruktansvärd ångest 😢försökte bli sams med min familj idag , men det slutade med bråk igen. Det var sista gången nu tänker jag ta paus från dom i någon månad eller längre. Förklarade för dom att jag inte ville bråka men verkar som dom vill bråka med mig? Sa till min mamma att hon hade sårat mig i över 1 år och fått mig känna mig värdelös pga min pyskiska ohälsa att jag inte orka mera. Hon bad inte ens om ursäkt , utan sa att hon visst hade stöttat mig men istället tryckt ner mig, att jag var lat hon hade inte tid att gå till pyskolog med mig hur hon kan prata med mig 😢hon hade mkt på jobbet, hon hade knappt tid att prata med mig. Är alltid jag som måste be om ursäkt och säga förlåt de har jag sagt till båda, men varför kan dom inte be mig om ursäkt, är så glad att min syster är ute ur mitt liv hon är verligen elak mot mig dominant, saknar helt empati. Jag tycker inte om dom och skämms nästa när jag tänker så 🙁 på 29 år känner jag mig fri från dom önskar jag hade sagt upp kontakten tidigare. Känner mig så förnedrad, värdelös och har skamtankar. Dom är inga postiva människor min familj. Hur ska jag kunna förlåta dom?😓😓😓 någon som är var i samma situation?

    Jag har varit i liknande situation. Men mina föräldrar lever inte längre. Men när dom levde och jag som vuxen åkte till dom för att hälsa på och bo där en vecka då o då, hände det ofta att något syskon kom förbi. Och då var det syskonet alltid elakt på ett ofta raffinerat sätt, när tillfälle gavs. Mina föräldrar bara höll med i mobbingen när dom var där. Det hände på stor helger med, när alla skulle samlas, typ julen.Jag blev ofta utfryst eller så skrattade dom/rättade mig när jag hade någon åsikt. Kunde handla om vad som helst. Allt som jag sa och gjorde var dumt och fel. Men dom behandlade andra annorlunda. Därför kallar jag det mobbing.Jag var undantaget, behandlades sämre än alla andra. Tonläget var hrlt annat när syskonet pratade med andra. När jag sa ifrån på skarpen blev jag ofta skammad t.ex fick skulden för att någon förälder blev sjuk, att hen skulle få en hjärtattack osv för att jag ”startade bråk”…det enda jag gjorde var att försvara mig och visa att jag var vuxen och att jag har rätt att ha åsikter.  Detta kunde fortgå ännu när jag var så gammal som 45 år…helt sjukt beteende från mina syskon och föräldrar. Jag slutade träffa på mina syskon när föräldrarna försvann. Blev ännu värre efteråt, när allt ställdes på sin spets men ingen bad om ursäkt så kunde aldrig träffa dom mer. Sorgligt men finns ingen annan lösning. Har ingen familj längre. Jättetråkigt att det inte  går att träffa dom längre.

    Hej.

    Jag har inte varit i din position och kan inte ens föreställa mig hur det är.

    Men vad jag vet är att vara nära anhörig och speciellt  förälder till en människa som mår psykiskt dåligt verkligen är något som inte är lätt och i perioder tar orken helt enkelt slut.

    Jag erbjuder bara en annan vinkel på det hela, inget annat.

    Mvh.

    Michael

    Trådstartaren

    Hej!

    Michael förstår att det kan vara påfrestande..😢😢 men när man står där i mörket så vill man ha sin mamma vid sin sida! När jag mår bra finns hon jämt där? Om hon kunde vara ärlig säga att hon blir utbränd pga mig skulle jag visa förståelse..har du haft anhörig som mår dåligt? Har ni någon relation idag? Har insett eftersom mamma vägrar gå till pyskolog med mig och prata ut. Att jag får acceptera henne som hon är men det kommer ta tid..😢

    Hej igen

    Jag har anhörig som mår dåligt och mår stundtals själv dåligt.

    Vi har en relation idag.

    Hon finns där när du mår bra. 🙂

    Tolkar de som att ni har det bra i perioder.

    Jag tycker du ska försöka prata med henne igen just den tid när ni bägge mår tillfälligt bättre.

    utbränd pga dig?

    Ja det tar på krafterna att vara nära annhörig till en som mår dåligt speciellt om man själv dåligt.

    Det kan mycket väl ta sin tid innan det blir bättre. (Skynda långsamt som alla säger, men så är det.)

    Hur dåligt mitt barn mår och tär på mig så är det ändå mitt barn och jag skulle göra vadsomhelst för henne. Övertygad om att din mamma känner likadant.

    Skulle du verkligen må bättre av att höra henne erkänna det du redan vet?

    Mvh.

    Michael

    Jag är i en liknande situation som du. är i 30-års åldern jag med. För några år sedan så var jag på en väldigt låg nivå i mitt liv och behövde all hjälp jag kunde få av min närmsta familj (syskon och föräldrar). Min situation var så illa att jag stod inför hemlöshet. Har hela tiden fått höra från min familj att de ställer upp när det är något. litet som stort. Men nu, när jag för en gångs skull, bad om hjälp fick jag inte bara kalla handen utan min bror t.o.m stal pengar av mig. Tog helt avstånd från dem då och har inte pratat med någon av dem tills för ungefär 3 månader sedan. Nu har vi en väldigt annorlunda och bättre relation där vi faktiskt är ärliga med varandra efter det som hände då.
    Jag kommer ju tyvärr inte med en lösning. Men jag ville bara påvisa att avstånd kan vara det som läker en relation som varit trasig sen barnsben.

    Hoppas det blir bra för dig, oavsett vad du beslutar att göra.

    Hej Pink

    Jag klippte kontakten med en av mina föräldrar rätt nyligen. Jag nådde vägs ände, det fanns ingen vilja att kommunicera kring det jag inte längre stod ut med.

    När jag läste det där om ”du är lat…” blev jag arg, sen ”kan hon ha sagt det i stridens hetta?”. Man säger väldigt dumma saker om man är arg eller defensiv. Jag säger inte att det är så er emellan, det var bara saker som dök upp för mig.

    Jag vill också ha upp saker på bordet. Om hon är ”utbränd pga dig” (hon är möjligtvis utbränd pga sig, hon gör sina val precis som alla andra) så säg det då (hon). Ni kan inte kommunicera kring något hon håller tillbaka. Och jag säger emot Green, du vet inte din mors inre om hon inte berättar.

     

    Sen håller jag med Green, i perioder tar orken slut. Pratar man om det, så går det att förhålla sig till.

    När min mor (äntligen) började säga att just nu orkar jag inte blev det lättare. Det blir lättare för mig för att nu behöver jag inte längre (och självklart händer det att oron dyker upp ändå, men sällan) oroa mig för att hon ska bryta ihop.

     

    Du är inte värdelös, du har ingen anledning att skämmas. Barn har ingen plikt att älska föräldrarna, eller ens tycka om dem. Det kan man skämmas för att man inte gör ändå, men jag skriver så i hopp om att dina skamkänslor ska kunna bli i alla fall lite mindre.

     

    Och du har ingen plikt att förlåta heller.

    Du har däremot en massa rättigheter till att tänka, känna, drömma, vilja…vad du vill:

    Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
    https://www.echr.coe.int/Pages/home.aspx?p=basictexts/convention

    Del av svensk lag, och jag ställer mig helhjärtat bakom den.

    Trådstartaren

    Kan inte förstå hur ens familj kan behandla en illa? Jag trodde en riktigt familj stöttar, finns där och visar förståelse?! 😢Min famij behandlar mig mycket illa just nu men tar inte detta längre! Då står jag hellre ensam och mår dåligt 🙁 har kommit in på en utbildning och ska skaffa en valp efter sommaren mamma tror jag ska misslyckas även min syster dom kallar mig manisk och om jag vore det vad är det för fel?😢❤️ låg ensam i mitt sovrum med gardinen ner orkade knappt ta mig upp..nu gör jag lite det duger inte. När jag var som dåligast då skulle jag göra massor 🙈😢 Ne får hålla mig borta från dom jättelång tid nu, annars får dom be mig om ursäkt och ändra sina betenden..💔 vill inte ha kontakt vägrar ta ångestmedic få panikattacker pga dom,

    Tyvärr så innebär inte blodsband att man finns där i vått och torrt. Jag har hela tiden fått höra från oliak håll ”man kan inte ändra människor”. Det sårar oerhört mycket när man går igenom svåra saker, att ens familj inte kan finnas där, att man blir ännu mer ensam när man redan är på botten. Men tyvärr så vet många inte vad dom ska göra eller säga.

    Jag klippte just helt med min storebror efter att han bokstavligt talat sket i om jag kunde följa med och hälsa på vår pappa som är svårt sjuk (döende) i cancer…

    Det svider. Men någonstans along the road så måste man släppa taget och acceptera läget, om det aldrig blir någon skillnad eller bättring. Tyvärr.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.