Att känna sig ensam i en familj

Jag har inga egna barn, men jag har två föräldrar och en syster. Och här känner jag mig ensam. Jag känner mig som det femte hjulet när vi ses. Det känns som att jag absolut inte tillför någonting till familjen eller att jag ens hör dit.

Hej, ja det är precis så jag har känt det och känner det i min ursprungsfamilj. Det är ett himla favoriserande av min bror och hans familj och jag kommer alltid i andra hand. Nu har mina barn börjat känna av detta också.

Jag mår dåligt och har mått dåligt av hur det är i min familj hela mitt liv. Det har gjort att jag blivit psykiskt sjuk i flera omgångar. Frågan är när det räcker ? När är det slut ? Ibland önskar jag bara att mina föräldrar kunde dö, det är hemskt att säga men det skulle vara en lättnad.

Jag har man och 3 tonårsbarn och ändå så ensam. Också en person som gör allt för andra, högkänslig, några år äldre än dig. Relationen med maken skaver.  Upplever att ffa det äldsta barnet hatar mig och det gör så ont, visst är den äldsta tonåringen också tvär med sin pappa, men honom rinner det av, hos mig fastnar det och det sårar så otroligt mkt. Ältar, precis som du situationer och händelser både hemma och på jobbet. Oroar mig även för relationen med de yngre barnen ska gå samma väg som den med den äldsta. Känner mig ensam och utanför i min egen familj och ganska misslyckad trots att jag är välutbildad har ett bra jobb, fina barn ordnad ekonomi och sånt. Finns ingen igenkänning i det hos vänner och bekanta, inte att det är något jag kunnat prata öppet om med någon men ändå inget som har väckt igenkänning när jag nosat ytligt på ämnet i samtal med andra, vilket bara förstärker känslan av ensamhet. Yttrar sig inte så ofta som ångest hos mig utan mest som nedstämdhet och att jag känner mig låg.