Att förlora sin pappa

Det var det enda jag kände inte fick hända. Jag var lycklig, men eftersom lyckan fanns i pappa försvann den när jag förlorade honom. Jag förlorade honom inte till döden, men han gifte om sig efter 19 års äktenskap och 3 år som skilda. Jag var glad över att han hade hittat en ny. Jag ville inte att han skulle vara ensam när jag flyttar ut och syrran hakar på. Men allt förändrades när han gifte om sig. Hans fru gillade inte våra fyra katter fastän hon påstått motsatsen i början… de skulle bort! Hon ville byta ut möbler och göra om. Hon ville inte bo med mig och min syster som fortfarande inte hade hittat lägenhet och egentligen inte ens hade planer pånatt flytta ut än. Hon pratade illa om min lillasyster bakom hennes rygg. Hon ville flytta till en helt annan stad… Sen ville hon inte veta av mig längre då jag ringde henne en dag för att fråga hur vi ska göra med katterna. Så pappa tyckte det va en bra idé att jag och han pratar när hon är på möte under en timme varje måndag… Tillslut orkade jag inte mer. Han säger saker som att jag inte kan vara beroende av honom att jag måste skaffa andra vänner som jag kan prata om allt med… att jag varit vuxen sen snart tre år tillbaka så nu borde jag klara mig själv! Men han har ju inte låtit mig växa upp!!! När jag va 19 år startade jag min första tvättmaskin. Typ samma pr brtalade jag min första räkning. När jag var 20 började jag betala honom för boende… Han skjutsade mig till mina olika arbeten ibland och kunde även hämta mig. Om jag jade vänner över eller skulle hitta på något så skulle han alltid vara med. Visst det kan vara kul men han var MED. Asså en gång blev han arg för att jag ville vara i stugan med mina vänner utan honom då det är hans stuga och då kände han sig utanför…????!!????? Det är som att jag varit blind för hans beteende innan. Han har ju alltid varit likadan. Jag vet inte hur jag ska göra för nu är vår enda kontakt när han skriver om någon räkning som är min som hamnat på honom då vi har familjedelning på appstore. Jag har en klump i magen som aldrig försvinner… Vad ska jag göra? :’(

Hej!

 

Vilken tråkig situation som du har hamnat i. Den är samtidigt knepig för det finns flera olika perspektiv att ta hänsyn till.

Nu är det du som skriver och det är dig detta handlar om och egentligen ingen annan. Hur som helst tänkte jag hjälpa dig att se hela bilden,i ett större perspektiv. Dock utan att föringa dina känslor eller ta fölr givet attt du inte ser dessa saker själv.

Din pappa.

Som jag förstår det har din pappa varit en ensam själ tidigare utan några direkta vänner i sin egen ålder. Detta pga att du skriver att han knnde sig utanför om han inte fick vara med dig och dina vänner.

Det är sorglgt när det blir så men efter ett långt äktenskap har,man har som far levt för familjen och människan som man valt att skapa den med.Det kan bli ett enormt tomrum i situationer som den du beskriver.

 

Det positiva med din pappa är att han har hittat någon som han vill spendera egen tid med vilket är att gå i rätt riktning.

Om ni inte har gjort det än så prata om hans framgång och reflektera över hur det var för ut. Gör dettta i en positiv anda.

Kanske blir det lättare för honom att förståå att du befinnner dig i samma situation nu.

Samtidigt är han din pappa och att uppmuntra till ett visst mått av självständighet är ett bra råd. Dock betyder inte självstämdighet att nin inte behöver varandra,det kommer ni att göra livet ut.

Din pappas fru.

Hur väl känner du henne? Det kan finnas underlliggande anledningar till den rädsla och osäkerhet som jag får intrycket av att hon visar. Det känns inte som hon har släppt in er än.

Om det går att ha ett samtal på ett djupare plan kan det skapa en djupare förståelse för varandra.

 

Om hon är rätt av elek mot dig så ta upp det med din pappa,jag tror inte han vill att ni far illa och det kvittar nog vem det är som gör det.

 

Om det går så håll borta ilska och pajkastning när ni pratar. Om någon börjar med det så stanna upp och ifrågesätt.

 

Ta över rodret,det är ditt liv och det är du som skall trivas i det.Du kan inte ändra någon annan bara dig själv.

 

Din pappa behöver nog lite hjäp på trvfen att förstå dig,jag är säker på att han älskar dig precis lika mycket som han alltid gjort.

 

Mvh

 

 

<3 det låter lite som att det blivit en del dubbla budskap? först skulle ni vara bästa kompisar och sedan över en natt i princip skulle du vara vuxen och klara dig själv – med allt vad det kan innebära? Det låter inte som att det varit en naturlig övergång? Utan ganska så svart/vitt att exempelvis gå från att prata massor till att prata bara en timme i veckan? Från tajta till jordens distans mellan er? Förstår att du känner dig sårad och ledsen! Jag hade också blivit sjukt förvirrad och ifrågasatt personen ifråga.

Skickar kramar