Är så otroligt obekväm och awkward på jobbet

[Indigo Purybu]

Hej!

Jag studerar och arbetar extra vid sidan om. Mitt jobb är egentligen superbra, med en snäll chef som förstår att skolan kommer först osv.

Mitt problem är dock att jag inte vågar vara “mig själv” på jobbet, och då menar jag en version av mig själv som jag själv accepterar och gillar. Jag rent av hatar mig själv för hur jag är i vissa sammanhang. Jag hade det väldigt jobbigt när jag var yngre i sociala sammanhang, med vänner och så. Mycket av dom känslorna och beteendena kommer nu tillbaka och jag skäms så jävla mycket över mig själv. Att jag beter mig som jag är 15 fast jag är 28 liksom!

Jag vet att man ska vara snäll mot sjöck själv osv osv, men det är fan svårt när jag känner att mitt sätt att vara förstör och skapar en bild av mig själv som inte stämmer (är som jag inte vill vara). Mina kollegor är väl snälla, dock är de i en helt annan del av livet än vad jag är, vilket säkert gör saken ännu värre. Jag är bara så jävla awkward. Får panik på mig själv.

Jag vill inte känna ångest i dagar innan jag ska till kontoret och jag vill att de ska se mig som den jag är inne, inte den ångest fasad jag sätter upp. i andra sammanhang är jag helt avslappnad och social som vem som helst.

Någpn som kan relatera? Hur har ni hanterat det isf?

Absolut, relaterar, är också konstig socialt på universitetet och även på extrajobbet. Fyller strax 38 ljuvliga år =) Något jag märkt är att man kan överanalysera och bli just rädd för att “bli konstig”. Känner du igen dig i det? <3 Alltså att man spänner sig och så blir det i stället en självuppfyllande profetia att man övertänker hur man ska bete sig och därför inte längre är naturlig och “sig själv”?

Låter även som att du går in i gamla mönster av den utsattheten du upplevde som yngre?

I förra veckan upptäckte jag att jag glömde bort att jag borde vara konstig i skolan så jag råkade komma dit med mitt “privata avslappade jag”. Till min stora förvåning blev jag väldigt fint bemött då. Kändes som jag klickade med vem som helst som jag talade med i klassen. När dagen var slut kom jag på att det gått strålande egentligen – vad många kompisar jag fått! Så tips tror jag är att dels försöka låtsas/övertyga sig själv att exempelvis dina kollegor är dina vänner, på ett ungefär då, alltså att bete sig lika avslappnat med dem som om du hade träffat de på en födelsedagsfest privat? jag tror alltså nyckeln är att avdramatisera den sociala situationen. Gärna träffa någon man känner om det är möjligt precis innan så man kan ta med sig den energin till arbetsplatsen.

[Indigo Purybu]

Tack för ditt svar och igenkänning!

Ska försöka att tänka lite mer på att slappna av. Tycker det är svårt med min chef dock, som är en 45 årig man med inga gemensamma intressen som mig. Har svårt att veta hur jag ska vara mig själv med en chef liksom, blir en stress att det är en auktoritet..!

Men ja, jag får tänka att jag gör mitt bästa. Har ju kämpat med såna här problem nästan hela mitt liv, och det här är en ny situation som jag är i nu. Aldrig haft ett kontorsjobb med såna typer av krav eller kollegor förut.

Vi kämpar på! <3