Hem > Forum > Livet kan skava > Aldrig trogen.

Aldrig trogen.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag gjorde mitt första försök att ta mitt liv när jag var 12, har skadat mig eller medvetet närmat mig det jag vet kommer smärta både psykiskt och fysiskt. Började självmedicinera med alkohol innan jag börjat sexan. Jag har haft dåliga pojkvänner, för många sexförbindelser i ett försök att skada eller lindra ångest. Jag har nog mest varit trasig i min uppväxt. Även om mina familj på sitt vis alltid försökt finnas där och visa sin kärlek så har jag alltid känt mig ensam..

    Jag träffade min nuvarande make på internet, vi snackade som det mesta men that’s it, han var redan upptagen. Men hans förhållande tog slut efter att hon varit otrogen mot honom.

    Han o jag blev ett par, han ärrad av hennes otrohet fick mig att lova honom dyrt och heligt att aldrig vara otrogen och om jag var det så skulle jag berätta, han lovade sedan mig detsamma. Tillslut i vår relation kunde jag börja lätta mina sköldar, för hur mycket jag än försökt omedvetet och av vana så slog han inte eller kastade glåpord hur mycket jag än försökte provocera. Jag började låta mig själv att lita på någon, låta mig känna mig älskvärd. Tillräcklig. Behövd. Synlig. Till och med den sprittande känslan av glädje. Att när man faller, ha någon man vågar luta sig mot och lita på . Någon man vågar visa sig fullkomligt naken inför dom nätter ångesten skriker o försöker riva sig ut.  Låta sig själv att älska någon och att älskas.

    Vi har två barn, varit tillsammans i 12 år, gifta i 7 år.

    Jag snubblade över hans hemliga email konto när jag skulle använda datorn.. Min make har aldrig varit trogen. Han har gjort mycket bland annat visade det sig att han träffat tjejer redan dag 1 i våran relation och aldrig slutat. Den tillit han lurat mig att känna och de sköldar ja släppte. Så naiv. Den fruktansvärda smärta i att han fick mig att lova att vara trogen och sedan skrattandes lova mig detsamma men Aldrig ens mena det.

    Äcklig, otillräcklig, Ful, Förödmjukad, Ledsen, Tom.. Mina sköldar har rest sig igen. Jag tillät mig själv att låta någon se in i mitt inre, jag tillät mig att älska. Och hur mycket ja än vet att lösningen inte finns i botten av en flaska så är den jag gråter inför på natten, när barnen ligger i ro och sover. Jag har haft så svårt att låta mig själv att leva fullt ut, jag testade och blev huggen i ryggen. Och nu kan ja inte sluta skada mig själv, ångesten gnager. Han vill leva som inget hänt och jag vill bara försvinna. Jag kommer aldrig våga låta mig försöka leva fullt ut igen. Samtidigt har dessa 12 år varit de närmaste jag känt mig kunna kalla hem…….

    Hur har det gått för dig? Vilka beslut har du fattat?

    Trådstartaren

    a. Tillsl

    Jag har via mitt bipolära team fått jätte mycket stöd o min medicinlistan har dubblats känns de som. Men jag är ändå på den sida att jag försöker gå framåt, krama mina barn o svälja mina tårar. Och jag skulle nog ärligt talat dö om jag inte hade honom, känns skit dumt. Vi bor fortfarande ihop o försöker bygga upp något igen, skapa glada minnen. Men de kommer ta tid o känna tillit o glädjen igen.

    Låter bra. Skynda långsamt och våga tro.

    Trådstartaren

    Låter bra. Skynda långsamt och våga tro.

    Ja det ska vi göra, tack för omtanke o svar.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.