Jag är rädd. Så rädd. För mig, min familj, mina små barn först. Detta är naturligt, tycker jag. Den vackra Sverige sen. Världen. Mänskligheten.
Mycket annat känns ovigtigt nu, jag har svårt att koncentrera mig. Är det bara jag? Själv är jag född i ex-Sovietisk unionen, jag har sett de ryska stridsvagnar på mina gator, den faran som finns nu känns väldigt verklig. Jag tror överhuvudtagen inte att min ångest är orealistisk.
Jag ska gå och strida och hjälpa till om kriget kommer, så säger många. På riktigt? Skulle jag vilja jobba på en fältsjukhus eller i en krigsfabrik som totalförsvarspligtig medan mina småbarn gömmar sig med främlingar i en bunker med begränsad mat och vatten, utan mamma och pappa? Detta känns helt galen. Vilken mamma kan överge sina barn och gå och strida? Och strida, för vad? Freden och mänskligheten, ja, kanske. Men man behöva inte strida för detta med vapen. Politik och territorium? Absolut inte. Kalla detta själviskt, jag kallar detta rent mänskligt.
Råden är att inte följa nyheterna för att känna sig lungt. Men hur skulle man kunna vara förberedd då? Jag skulle satsa på att fly och ta barnen till “säkerhet”, om detta fortfarande kommer att finnas i världen. Man måste fly innan skitten börjar på rigtigt, för geografi av Stockholm och Sverige är inte precis vänligt för att fly i massor. Man måste fly innan beredskap är höjd och man blir bunden av totalförsvarsplikt. Medan man vill stanna hemma ändå så länge det går, gå till jobb och förskolan, umgås med kompisar, och låtsas att allt är okej. Politiker låtsas att allt är under kontroll om inte helt ok, för man kan inte ha hela landet i panikläget. Detta är som när en flygplan håller på att crasha, ta lite lustgas och känn dig lungt.
Vad skrämmer mig som mest är inte ens bomber som faller, man kunde ju ta skydd i fjäll och äta blåbär och ren, kanske.. men just de förstörda familjer, plikt att jobba i kriget, skiljas åt barn och mannen, detta är en mänskligt katastrof. Nu skulle jag inte ens prata om kärnvapenkrig, för detta betyder slut för våra arten. Men en långsamt, hemsk krig som har sin front just nu i Ukraina, som förstör livet för millioner.
Vad kan man göra? Ja, vi hjälper flyktningar, vi har någon som bor hos oss, vi lekar med barn, tränar, går i skogen, lagrar mat för okänd framtiden och tar hand om vardagen. Men ångest går inte över – just för att den inte är överdriven, tycker jag. Jag har ingen slutsats, jag vill bara prata om detta.. många i min krets vill bara vara optimistiska, så det är svårt även att dela tankerna.