Körkortslös – jobbigt i dessa tider

Det tråkiga är att bussarna är fulla både dit och tillbaka, från naturreservatet, och att man får sitta länge ihopträngd med masa folk som andas på en…lägg till värmen ovanpå det. Min balkong kan jag inte använda, det bor rökare under mig som är hemma hela dagen. Så är mitt liv…

Jag har varit intresserad av hästar sedan jag var liten, så det är ett intresse som alltid har funnits med mig. Ja, jag undrar också när det är riskfritt att gå it och sätta sig i en park. I en mindre stad är det säkert tryggt, men i storstäderna har jag förstått att det är packat med folk både i parker och på badstränder. :/ Många struntar i restriktionerna och jag kan på ett sätt förstå dem. Om man bor ensam så kan det bli olidligt att inte få komma ut och träffa folk, och när det är sommar vill de flesta såklart vara ute. Alla har inte balkong eller uteplats så att de kan få frisk luft hemma. Ja, jag vet vad jag vill göra efter utbildningen. Jag har ett mål som känns bra. Dock vill jag inte skriva det här, då jag inte vill avslöja för mycket om mig själv och kanske bli igenkänd.

Av medicinska skäl kan jag inte ta körkort, men då jag bor i ett storstadsområde med utmärkt kollektivtrafik så har jag aldrig sett det som något problem – förrän corona kom. När smittan började spridas och man uppmanades att bara använda kollektivtrafiken om man absolut måste så hamnade jag ofrivilligt i karantän i min egen förort. Jag måste erkänna att jag till en början struntade i restriktionerna då jag var en av alla de som inte tog viruset på allvar när det begav sig, men när jag väl började följa dem så blev jag väldigt låst. Plötsligt kunde jag inte längre träffa folk eller hitta på saker, då detta skulle kräva att jag åkte kollektivt. Istället satt jag bara hemma, och gick promenader på gatorna i min egen förort, vilket gjorde att jag började må väldigt dåligt. Därför bestämde jag mig för att åka till min mamma på landet. Då skulle jag åtminstone kunna sitta ute (hemma har jag inte ens en balkong) och gå i skogen. På landet finns en del trevliga utflyktsmål som går att nå till fots och där det sällan är något folk. Jag skulle få ett friare liv och samtidigt träffa mindre folk. När jag åkte till landet trodde jag att jag kanske skulle kunna åka hem efter några veckor, men efter flera månader är jag fortfarande kvar. Hemma har folk börjat strunta i restriktionerna, vilket gör att det är packat i kollektivtrafiken. Det är det i och för sig på min busslinje annars också, men nu verkar det vara det överallt. Man uppmanas fortfarande att inte resa om det inte är absolut nödvändigt och att inte använda större knutpunkter, bl.a. min. För mig känns det numera självklart att inte bidra till trängseln i ett storstadsområde när jag inte måste, men samtidigt undrar jag när jag kommer att kunna åka hem och leva som vanligt igen. Eller åka hem kan jag ju, men om jag börjar leva som vanligt så kommer jag garanterat att få corona, och om jag inte får symtom så kommer jag att sprida smittan vidare utan att någon aning om det. Så tills vidare stannar jag här. Jag har det bra, men jag saknar mitt liv därhemma.

Ja, usch… Så är det på mina bussar också. Jag tror helt ärligt inte att det går att skydda sig mot corona på bussar som är så fullsmockade, utan om man åker med dem så får man helt enkelt ta risken att bli smittad. Det är jättesynd om alla som inte har något alternativ. För mig känns det inte värt att ta risken, och jag är heller inte tvungen, så jag åkte till landet istället. Såhär i coronatider är jag väldigt tacksam över att ha den möjligheten. Fy, vad trist att det röks på våningen under dig. Jag förstår verkligen att du inte vill sitta på balkongen då. Passiv rökning är sjukt otrevligt. Eftersom rökning är hälsovådligt så tycker jag att det är helt fel att det är tillåtet att röka i flerfamiljshus. Dock vet jag att allt fler hyresvärdar inför rökförbud för nya hyresgäster och det tycker jag är jättebra, även om det borde gälla befintliga hyresgäster också.