Bara jag som finner det deprimerande att folk blir tokig av isoleringen?
-
Avregistrerad användareDenna tråd är inte ett försök att rationalisera folks känslor kring karantänen nu så ta gärna det jag beskriver för vad det är. Det är mitt perspektiv i egenskap av person som lider av ensamhet…
Jag är en person som varit mer eller mindre ensam större delen av mitt vuxna liv, med smärre perioder av umgänge, fast då snarare än permanenta kompisar så är det snarare tillfälliga undantagsfall. Mitt liv har inte påverkats ett dugg helt ärligt efter karantänen, jag är inte mer isolerad än vad jag varit sedan tidigare, som varit min livsstil i åratal.
Ni som är ungefär som jag, ensamma personer som varit det redan innan Corona var en grej. Blir inte ni väldigt frustrerade också över faktum att folk verkar tappa fattningen totalt efter bara 1 månad av isoleringen? För min del blir det lite som en slags bekräftelse på att den situation man levt i är allvarligare på något sätt än vad man trott tidigare. För när personer blir närmare psykiskt knäckta att behöva få smak av den i några månader, som varit en verklighet för en själv i åratal, så inser man att det är ganska illa.
Skillnaden är också att, de flesta som blivit psykiskt knäckta av karantänen ändå verkar ha kompisar de går och umgås med trots karantänen, eller videochattar och såna saker ganska regelbundet och många verkar till och med ha en sambo! Så jag skulle säga att gemene man ändå verkar ha något form av socialt umgänge i den isolering de inte står ut med. Trots detta så verkar folk bli riktigt knäckta av bara några månader av detta.
Denna fråga är inte anklagande på något sätt, men förstår folk bättre då hur hemskt det verkligen är att vara ofrivilligt ensam? För när vi snackar ensamhet, så snackar vi ensamhet där inte ens möjligheter till videochatt eller träffa en kompis är ett alternativ eftersom man inte har kompisar. Vi snackar om ensamhet där man inte har en partner att åka till eller bor ihop med, utan en ensamhet där man sitter i sin lägenhet och inte ser vad för möjligheter det finns till att skapa sig de sociala kontakterna. Vi snackar inte heller bara några månader, utan åratal av detta. Borde inte folk som tidigare rationaliserat ensamhet ha bättre förståelse nu då, när de inser att folk som är ensamma har det inte bara i kraftigare skala utan i längre tidsaspekt?
För det är något jag känner att man aldrig riktigt har fått förståelse för i samhället vi lever i och annat folk, trots att samhället är byggt på ett sätt som är så individualiserat idag vilket borde innebära fler ensamma. Reaktionen är ofta “Det är väl bara att gå ut” men så är det ju inte, eftersom för oss som är ensamma så är livet som Corona-karantänen fast konstant. För att få nya sociala kontakter så måste man oftast ha dem redan. Att bara gå ut och promenera kan man även göra under karantänen trots allt, så man kan inte föreslå promenader och ensamsysslor som ett fullvärdigt alternativ. I så fall skulle man kunna säga det till de som inte står ut med isoleringen att “det är bara att gå ut ensam”. Det är riktigt mänsklig kontakt, kamratskap och kompisar ensamma saknar.
En annan reaktion är ofta “Du måste trivas ensam” fast det bevisar ju gemene man idag att de själva inte klarar av. De är fortfarande mindre ensamma än vad riktigt ensamma personer är, men de står inte ut en månad av det ens. Varför måste man då finna sig och trivas i ensamheten? Det känns som vi fortfarande det senaste decenniet befunnit oss i ett stadie där vi lätt slänger floskler när det gäller andra personers problem, men när vi själv får smak för dem så blir de brådskande och viktiga. Bättre förståelse, eller snarare äkta förståelse för andras omständigheter vore att föredra.
Några fler som kan relatera eller om inte annat förstå det perspektivet jag kommer med? Förstår att det låter som klagomål, fast måste försöka sätta ord på mina känslor.
Avregistrerad användareTycker du beskriver det hela så fantastiskt bra. Det var en fröjd att läsa detta.
Under Corona har jag också fascinerats över hur människor generellt inte klarat av karantän-livet mer än nästan några veckor utan att det snudd på verkar ha börjat barka ur i stugorna. Registrerade också detta i början av pandemin hur folk var som tokiga. Nu är det väl till och med upplopp och demonstrationer i London pga. restriktionerna?
Jag förstår faktiskt ingenting, heller. Och visst är det så att detta nog säger något om vilken situation man själv är/varit i. På något plan har man väl också accepterat läget på ett sätt som gemene man uppenbarligen inte är i närheten av. Jag håller med dig om att månader, ett år, det är ingenting om man levt så i nästan 20 år. Det här kommer ju gå över för “icke-ensamma”? Vad är det de är så uppjagade över?
Bli bestulen den fysiska friheten däremot för en ensam själ är svårare tycker jag. Att fysiskt vara i butiker t ex kan jag sakna. Vi pratar inte om att åka utomlands utan jag skulle önska att jag kunde gå till Konsum igen. Det är min längtan. Ta en kaffe på ett café. Visserligen ensam och allt det där. Ensamhetslivet kommer ju förmodligen fortsätta även efter denna märkliga epidemi. Men mitt sätt att lindra ensamhet och hålla min psykiska ohälsa i schack har i perioder varit att åtminstone få tillgång till bibliotek, träningslokaler, kanske vara på ett jobb men där luncha ensam mm.
Jag är nog “halv-ensam” i relation till hur jag tolkar ditt inlägg. Varit det i ungefär 15 års tid. Helgerna spenderas oftast hemma, aldrig haft en sambo, vänner har jag ytterst få och dessa träffar jag några gånger om året. Sparsam kontakt kan man nog kalla det. Har i långa perioder varit isolerad i min lägenhet och de enda jag haft sporadisk kontakt med har varit min ursprungsfamilj. En mamma som psykiskt misshandlade mig som barn och som fortfarande får sina utbrott. En alkoholiserad pappa som jag ständigt oroa mig för. Att vända sig till dem för att få denna viktiga mänskliga kontakt säger nog mycket om min nivå av ensamhet, isolering och desperationen att slippa känna mig helt bortkopplad verkligheten.
Om jag sätter det du beskriver i ett annat perspektiv så har jag tänkt en hel del på personer som har t ex ME och som är tvingade att vara i sina hem i åratal. Där kan jag känna mig bortskämd. Jag vet hur det känns att inte ha sociala relationer i flera år, hur man rör sig i världen med sig själva som det enda sällskapet. Däremot har jag mindre erfarenhet av isolering i ett hem. Att vara fångad på det här sättet. Utan frisk luft och promenader. Som om man satt i ett fängelse. Jag kommer hädanefter ha stor empati med den gruppen människor som lever så. Med svart bälte i isolering. Nu under Coronan har jag även en granne över mig som ständigt väsnas så pass att jag blir väckt såväl mornar, kvällar och har fått ännu mer problem med mitt hjärta. Därav kan jag förstå litet detta med att känna ett tvång att stänga ute buller och ljud som ME-personer verkar lida enormt av. Ett liv i tortyr. Jag tror de också är perplexa över hur människor “lider så svårt” i sin “isolering”.
Samtidigt känner jag också så starkt med alla (oss) som förlorat så mycket under Corona. Som nu blivit ännu ensammare. Som fått ännu svårare psykiska problem. Jag tror och hoppas verkligen precis som du, att detta med ensamhet för personer som inte upplevt den “på riktigt” hädanefter kommer ha en helt annan innebörd, grundförståelse och respekt för hur svårhanterligt det är. Och att detta med att “gilla ensamhet” bara är en dum ursäkt för att slippa anstränga sig och inkludera någon i olika sammanhang.
Tack igen för ditt fina inlägg! Jag kommer tänka på dig hädanefter. Det här var ett inlägg som verkligen gjorde avtryck.
Avregistrerad användareVill bara säga att demostrationerna runt om i världen gällande lockdowns handlar om att det är ett övergrepp och stora steg mot ett övervakningssamhälle. Det handlar om så mycket mer än att folk tycker det är trist att sitta inne. Länder förstörs av att stängas ner. Problemen som uppkommer av nedstängning är mycket större än en influensa med döda i en medianåldern på 84år.
Avregistrerad användareVill bara säga att demostrationerna runt om i världen gällande lockdowns handlar om att det är ett övergrepp och stora steg mot ett övervakningssamhälle. Det handlar om så mycket mer än att folk tycker det är trist att sitta inne.
Ok, vad bra! Har faktiskt blivit orolig över vad detta kan tänkas handla om. Jag hoppas verkligen att det handlar om ett motstånd mot ett övervakningssamhälle. Får liksom bilder i huvudet av Trump-anhängare med planscher där det för några månader stod saker som “Be like Sweden”. Men jag är inte insatt alls i vad det handlade om i London. Ska bli intressant att följa utvecklingen framöver om när det senare lär göras hur mycket grävande journalistik som helst om den här pandemi-tiden!
Länder förstörs av att stängas ner. Problemen som uppkommer av nedstängning är mycket större än en influensa med döda i en medianåldern på 84år.
Vad är det som förstörs menar du lite mer exakt?
Hoppas verkligen alla har förstått att det inte är en vanlig influensa vid det här laget.
Vill bara säga att demostrationerna runt om i världen gällande lockdowns handlar om att det är ett övergrepp och stora steg mot ett övervakningssamhälle. Det handlar om så mycket mer än att folk tycker det är trist att sitta inne. Länder förstörs av att stängas ner. Problemen som uppkommer av nedstängning är mycket större än en influensa med döda i en medianåldern på 84år.
Haha, ingenting förstörs! Det är bara bra att folket får lite insikt i vad livet handlar om! Pandemin känns som en revansch för mig. ÄNTLIGEN börjar folk fatta saker som jag försökt förgäves förmedla i hela mitt liv! Handlar inte bara om ensamhet. Handlar om att de flesta levt i en drömvärld och inte haft någon aning om vad lidande över att vara i livet handlar om!
Tänder ett ljus för alla som gått bort i pandemin, men samtidigt är jag avundsjuk på dem för att de blev befriade ifrån livets plågor!
Jag tänkte också på det, hur folk verkligen blev galna. I början tyckte jag det jobbigaste var oron, att man inte visste allvarlighetsgraden. Jag hade också en kass “vän” som snackade om att det skulle bryta ut krig, Stockholm skulle attackeras från luften osv. Och apropå det så blev isoleringen en tankeställare för mig över hur kassa vänner jag haft i mitt liv de senaste åren. Jag hade blivit beroende av dem. I början var ensamheten jobbig, men ju längre tiden gick ju bättre började jag må. Jag har varit ensam i längre perioder tidigare, det var inte det som var det värsta, det var liksom beroendet av dem.
Nu är jag väldigt ensam. Det är jobbigt, men det är ju pest eller kolera. Min familj är dysfunktionell och väldigt destruktiv för mig. Just nu är jag no contact med dem allihopa. Så jag förstår verkligen desperationen i att ibland accepterar man skit framför ensamhet. Som redan är sagt, man kan gå promenader osv. Ibland går jag genom gallerian bara för att va bland folk i nåt slags sammanhang. Är sjukskriven så har inte det via jobbet heller.
Men jag ska försöka hålla mig ifrån dem nu, både familjemedlemmar, exvänner och gamla ragg.
Avregistrerad användareEfter över 1 år i isolering kan jag nog skriva under på att “man” blir ganska tokig av det här? När jag läst på nätet om t ex GW Person och andra 70 + som också suttit isolerade har jag märkt att vi anmärkningsvärt ofta tajmat varandra känslomässigt. När andra t ex kända personer då, skriver i tidningen om något som handlar om corona och sina tankar kring det (ofta klagomål) så har det oftast varit exakt samma känslor jag själv burit på just den veckan. Med andra ord kanske det är som ett levande experiment vissa av oss fått vara med om – på en ganska absurd nivå om man tänker efter? Inte bara isolering utan även total skräck att bli smittad. Liknande är det ju i andra länder där det varit tuffa lockdowns, där har man ju pratat om hur jobbigt det är. Jag tror dem. Efter jag varit isolerad på det här sättet såhär länge känner jag ödmjukhet även för “vanligt folk” i isolering. Och då ska man komma ihåg att jag varit mycket, mycket ensam under många, många år i mitt liv innan dess. Det hjälpte inte.
Vill bara att säga att jag håller med dig TS. Folk som har ett socialt liv innan och under pandemin men på andra sätt klagar på saker jag inte ens kan relatera till, t ex att inte kunna träffas fler personer eller kramas. Inget jag gör ändå…
Avregistrerad användareJag håller med och förstår verkligen vad du menar. Har själv tänkt samma sak. En annan har ju (precis som du skrev) levt ensam i flera år. Har pratat med olika personer som sagt hur jobbigt de tycker det är och varit pga corona och hur ensam och deprimerad de känner sig och då har de pojkvän och vänner de träffar emellanåt. Medan själv bor man ensam och det närmaste man kommer till social kontakt är om man står i en busskur och frågar någon vad klockan är eller i kassakön på Coop och pratar med kassörskan.
Avregistrerad användareJag blir deprimerad av alla restriktioner och hopplösheten som coronaviruset fört med sig. En hel värld fick tänka om. Jag lider med alla kulturarbetare och människor som arbetar med publika arrangemang. Hemlösa och äldre människor. Vem orkar hålla distans?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.