Denna tråd är inte ett försök att rationalisera folks känslor kring karantänen nu så ta gärna det jag beskriver för vad det är. Det är mitt perspektiv i egenskap av person som lider av ensamhet…
Jag är en person som varit mer eller mindre ensam större delen av mitt vuxna liv, med smärre perioder av umgänge, fast då snarare än permanenta kompisar så är det snarare tillfälliga undantagsfall. Mitt liv har inte påverkats ett dugg helt ärligt efter karantänen, jag är inte mer isolerad än vad jag varit sedan tidigare, som varit min livsstil i åratal.
Ni som är ungefär som jag, ensamma personer som varit det redan innan Corona var en grej. Blir inte ni väldigt frustrerade också över faktum att folk verkar tappa fattningen totalt efter bara 1 månad av isoleringen? För min del blir det lite som en slags bekräftelse på att den situation man levt i är allvarligare på något sätt än vad man trott tidigare. För när personer blir närmare psykiskt knäckta att behöva få smak av den i några månader, som varit en verklighet för en själv i åratal, så inser man att det är ganska illa.
Skillnaden är också att, de flesta som blivit psykiskt knäckta av karantänen ändå verkar ha kompisar de går och umgås med trots karantänen, eller videochattar och såna saker ganska regelbundet och många verkar till och med ha en sambo! Så jag skulle säga att gemene man ändå verkar ha något form av socialt umgänge i den isolering de inte står ut med. Trots detta så verkar folk bli riktigt knäckta av bara några månader av detta.
Denna fråga är inte anklagande på något sätt, men förstår folk bättre då hur hemskt det verkligen är att vara ofrivilligt ensam? För när vi snackar ensamhet, så snackar vi ensamhet där inte ens möjligheter till videochatt eller träffa en kompis är ett alternativ eftersom man inte har kompisar. Vi snackar om ensamhet där man inte har en partner att åka till eller bor ihop med, utan en ensamhet där man sitter i sin lägenhet och inte ser vad för möjligheter det finns till att skapa sig de sociala kontakterna. Vi snackar inte heller bara några månader, utan åratal av detta. Borde inte folk som tidigare rationaliserat ensamhet ha bättre förståelse nu då, när de inser att folk som är ensamma har det inte bara i kraftigare skala utan i längre tidsaspekt?
För det är något jag känner att man aldrig riktigt har fått förståelse för i samhället vi lever i och annat folk, trots att samhället är byggt på ett sätt som är så individualiserat idag vilket borde innebära fler ensamma. Reaktionen är ofta ”Det är väl bara att gå ut” men så är det ju inte, eftersom för oss som är ensamma så är livet som Corona-karantänen fast konstant. För att få nya sociala kontakter så måste man oftast ha dem redan. Att bara gå ut och promenera kan man även göra under karantänen trots allt, så man kan inte föreslå promenader och ensamsysslor som ett fullvärdigt alternativ. I så fall skulle man kunna säga det till de som inte står ut med isoleringen att ”det är bara att gå ut ensam”. Det är riktigt mänsklig kontakt, kamratskap och kompisar ensamma saknar.
En annan reaktion är ofta ”Du måste trivas ensam” fast det bevisar ju gemene man idag att de själva inte klarar av. De är fortfarande mindre ensamma än vad riktigt ensamma personer är, men de står inte ut en månad av det ens. Varför måste man då finna sig och trivas i ensamheten? Det känns som vi fortfarande det senaste decenniet befunnit oss i ett stadie där vi lätt slänger floskler när det gäller andra personers problem, men när vi själv får smak för dem så blir de brådskande och viktiga. Bättre förståelse, eller snarare äkta förståelse för andras omständigheter vore att föredra.
Några fler som kan relatera eller om inte annat förstå det perspektivet jag kommer med? Förstår att det låter som klagomål, fast måste försöka sätta ord på mina känslor.
