Hem > Forum > Karantän > Asså fyfan att vara isolerad med en narcissistisk farsa.

Asså fyfan att vara isolerad med en narcissistisk farsa.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Asså min pappa styr fan mitt liv och det suger för att jag har inte kraften eller energin att få honom att förstå hur mycket skit och negativitet han lägger på mig.

    Min familj gick ändå igenom ett familjemöte där vi berättade för honom att sättet han beter sig på är fan inte okej. Han sa under mötet att han förstog att sättet han beter sig på inte är okej men han ville ha våran hjälp att påminna honom när han väll beter sig på ett utnyttjande eller otrevligt sätt.

    Det går bara några veckor och han går tillbaks till samma jävliga humör och negativa inställning. Han tycker att vi ska spendera tid med honom och hjälpa honom med saker som han sysslar med under karantän, det han glömmer är att vi vill fan ha våran egna tid också att jobba på våra grejer men han bryr sig inte om vad vi behöver göra.

    Orkar inte asså, på nått vis känns det ändå nästan komiskt hur sjukt jävla negativ farsa man kan ha, men på riktigt så känns det som att mitt liv bara går åt helvete…

    Jag gör allt vad jag kan för att få mitt liv att bli så stabilt som möjligt, jag tränar varje dag i veckan förutom fredagar, försöker köra meditation och yoga då och då, läser böcker och dedikerar mycket tid till uppgifter på universitetet. Trots det så mår jag skit och det är på grund av att min farsa fortsätter att förstöra mitt liv. Är förbannad just nu så det är väll därför jag skriver en stor jävla rant här på mind när jag egentligen borde lugna ner mig och försöka med all min kraft att se positivt på framtiden. Men grejen är den att jag vet inte hur många gånger jag har försökt att se positivt på skiten, trots det så skiter sig alltihop. Och det är för att jag är fast här hos farsan och hans manipulativa jävla sätt. Well, får väll se hur skiten går… Dem här jävla tiderna med corona gör det ju fan inte bättre heller…

    Hej!
    Det var ett tag sedan du skrev, hur har det gått för dig under dessa månader av isolering? Har du kunnat hantera din far?

    Bra att du orkar göra saker….men funderar lite kring fins det någon du kunnat kontakta ? Tänker mest för att få hjälp till samtal och möjlighete till att ta sig ur… Finns det någon kvinno/ man jour du kan ringa till? Kanske är svårt att göra hemifrån men går det att göra någon annanstans där du har det lungt omkring dig? Även en Psykolog  kanske kan va något att börja med framöver …men prova kvinnjour/mansjour först om de kan hjälpa.

    Jag levde med min alkoholiserade pappa i många år, som var så elak mot mig. Men en dag kom jag på att jag tror jag kommer sakna honom en dag, så därför även fast han är så här jobbig så måste jag försöka hitta tacksamhet med han för att klara av att stå ut med honom, å vet du vad? Jag lyckades..

    Sök efter något som gör dig tacksam med att bo med honom. Sök tills du hittar! Å ju mer du gör detta, desto bättre kommer de bli 🙂

    Nu 4-5 år senare sen jag flytta ut hos min pappa så hade jag rätt. Jag saknar faktiskt honom.. Fast de var så jävla jobbigt att bo med honom. Så hade han mkt fina sidor. De är ju såklart lättare att se dom nu när jag inte är där. Men de finns alltid 🙂

    Mmm.. Narcissister ja.. Huuu

    Min farsa är världens mest fantastiska person, viktigaste personen i mitt liv och jag saknar honom så mycket!

    Men lillans pappa, mitt ex, är sååå narcissist! Ska ha uppmärksamhet hela tiden, inte mycket hyfs där om man säger så.. Humm. Han var ett riktigt monster förr

    Men nu när vi inte bor tillsammans mer och har separerat så saknar jag honom ofta faktiskt (är rätt ensam) och det är inte sant att narcissister är totalt obotliga. Själva ”diagnosen” ”tillståndet” har iallafall mildrats betydligt hos mitt ex. Han klarar av att lyssna någon minut iallafall när det är min tur att prata 😉 Och han har liksom värme nu. Är så glad för att jag alltid har talat gott om honom till hans dotter och varit noga med att poängtera att om han sätter griller i huvet på henne att hon ska ringa mig så kollar vi tillsammans på snicksnacket och reflekterar kring grodorna karln spottat ut. Också varit noggrann med att berätta om diagnosen och vad den innebär.

    Lillan tycker om och bryr sig om sin pappa. För hon förstår att han är annorlunda och har haft det väldigt svårt också. Och som jag alltid sagt till henne, han älskar två personer, mest dig lilla gumman och sen sig själv. Haha.

    Jag är glad för att hon har kontakt med sin pappa och jag är glad att se honom varje gång vi ses, för även fast han är sur och otålig och avbryter osv. Så har vi lång historia tillsammans. Känns jobbigt att inte få en kram eller att nå fram till han

    Men jag är glad för att vi har honom

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.