Har varit deprimerad sedan tonåren och det har aldrig släppt sen dess. Fast förut var det annorlunda – jag var deprimerad, men jag kände fortfarande kärlek. Till folk imin omgivning, till världen. Till allt som jag tyckte var fin. Jag ville bara inte leva.
Nu vill jag dö. Det är inte samma sak som att inte vilja leva, inser jag nu. För nu är jag antingen likgiltig eller så hatar jag allt och alla. Jag tycker inte om folk. Jag tycker inte om världen – vare sig den människor har skapat eller den som uppkommit utan oss. Jag har ingen anledning att leva, och jag har nått stadiet då jag inte längre vill ha någon anledning. Jag vill inte leva. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om mig eller någon annan och jag tycker inte om denna värld. Har försökt prata om det med vänner, men de ignorerar mig. Jag har varken ork eller vilja att skaffa nya vänner. Att ha vänner är inte värt. Att skaffa nya är inte värt det heller. Precis som att leva. Det är inte värt att leva. Inget i livet är värt, vare sig de saker jag har och saker jag inte har.
Det enda jag känner nu är att jag ångrar att jag inte tog livet av mig tidigare.
