Hem > Forum > Kan du också känna dig tom? > Vad är vänskap och gemenskap?

Vad är vänskap och gemenskap?

Visar 10 inlägg - 13 till 22 (av 22 totalt)
21
  • Tack snälla du 💓 Vad fin du är!

    Jag kanske har varit lite rädd för konstnärliga personer jag umgicks med som yngre, många var föränderliga och det skrämde mig. Precis när jag trodde att vi hade något hållbart var de på jakt efter något som var mer spännande. Och så var jag övergiven igen. Det är trygghet jag saknar. Men trygga personer har redan sin krets av vänner. Det är de flyktiga människorna som finns kvar. De väcker min separationsångest. Jag vill dela mitt inre med någon som stannar. Som vågar prata om det svåra och inte alltid måste se positivt på allt.

    Trådstartaren

    Vad intressant det om att det är de flyktiga som finns kvar. Har inte tänkt på det men tycker det låter väldigt pricksäkert. Jag har faktiskt inte någonsin förstått mig på de som inte tycker bäst om att umgås med sina kompisar och sedan ifall de möter främmande människor så är det oerhört sekundärt. Har man inte djupare band än så? Påminner lite om den kategorin som försvinner när de skaffar partners eller barn, usch. När jag skrev konstnärer så syftade jag på två stycken som jag träffade för en herrans massa år sedan och som är väldigt så att de absolut inte byter kompisar eller liknande. Kan samtidigt se nu vilka de här andra konstnärstyperna som sticker kan vara, mött några sådana också när jag studerade på en folkhögskola. Det var inte kul alls! Kanske konstnärstyper som är grundade är att föredra? <3 Som Amelie från Montmarte? Henne tror jag absolut man kan lita på <3

    Jaa Amelie är en förebild 😁💜

    Känns som det var lättare att hitta sådana härliga annorlunda människor förr. Många är som dussinvaror nu. Har vi internet med instagram och bloggar att  ”tacka” för det?? Jag vet inte, känner mig alltid som den enda som är udda.

    Att få leva ut mitt fantasifulla, barnsliga och väldigt allvarliga jag tillsammans med någon skulle nog förgylla mitt liv något oerhört.

    Trådstartaren

    <3 Ja, verkligen. Tänker lite på de två kompisarna som jag skrev om i början av den här tråden att de var/är just annorlunda men det spelade ingen roll i slutändan, sorgligt nog. Börjat fundera igen nu på vad gemenskap verkligen är. Kan det vara så att gemenskap kanske ska bottna i att båda värnar om relationen? Kan det vara så enkelt? Liksom det vi har gemensamt är att vi värnar om varandra? Är intresserade? Det var så jag upplevde mina grannar där jag bodde. Vi var egentligen inte så lika alla gånger men vi brydde oss och det blev kittet som höll oss samman. Känner att jag famlar i mörkret kring hur vänskaper ska se ut och hur man gör för att slippa känna sig ensam i den. Minns iaf att det inte räckte med att dessa två kompisar hade så intressanta djup, det saknades en förankring till mig – en bro. De erbjöd liksom inte vänskap och gemenskap, de erbjöd kanske snarare intressant innehåll, hög kvalitet och det var absolut värdefullt, men jag skulle inte vilja göra om det  <3 Kanske är det som konstnärerna som sticker? De är sökande men inte efter närhet och relationer utan snarare efter spegling? Bekräftelse?

    Ja det räcker inte med intressant innehåll, det krävs ömsesidig anknytning tror jag. Det är möjligt att de konstnärspersonligheterna var ute efter spegling och bekräftelse. Ja, det känns som att det kunde vara så.

    Det kan handla om människor som vill vara lite överallt och inte orkar landa i något. Rastlösa personer. Jag var mer rastlös när jag var ung  Nu har jag inte samma ork att flänga runt med olika människor hela tiden. Jag behöver vänner som är stabila men som ändå kan överraska, har fantasi och har ett emotionellt djup. Som man kan prata med, reflektera kring livet på regelbunden basis. Jag vill känna en känsla av gemenskap, kunna landa och inte vara rädd för om jag sagt något fel, är konstig eller för negativ eller vad det nu är som gör att de inte väljer att höra av sig till mig. För mig är  människor utanför den vanliga svensson-normen mer intressanta. De som ger lite annorlunda vinklingar i samtalen och som vågar öppna sig.

    Det var längesedan jag hade en telefonkontakt. Det kan väl inte vara så svårt att ordna praktiskt. Men ändå känns det som ett oöverstigligt hinder. Och istället sitter för att prata med en vän försöker man komma fram på hjälptelefoner. Det är ju sjukt att man är så ensam när man har så mycket att ge!

    Trådstartaren

    <3 Ja det är inte klokt att det ser ut på det här sättet att man är så himla mycket ensam trots att man ju är förmögen till nära och djupa relationer. Det blir så sorgligt för hela tiden landar jag i att det är bäst att vända kinden till och inte försöka mer. Att man mår bäst av att vara på egen hand. Cykla runt och vara ett med naturen. Jag kan inte se hur det skulle kunna lösa sig på något annat sätt.

    I hela mitt liv har jag blivit avvisad av personer, jag har nästan alltid dugit till att vara någons bästa kompis, men personen har i den relationen inte själva agerat som den här bästisen tillbaka. Det är något jag ofta hamnat i, det mönstret. Vara bästisen för någon men själv behandlas lite som en halvtajt väninna som man inte behöver höra av sig till förrän ”det är nåt”. Så gemenskap är ju inte att vara nära någon annans innersta kärna heller om man tänker efter. Jag tycker det är som du säger – det handlar om en ömsesidig anknytning. Jag vill vara med den och den vill vara med mig, liksom.

    Mönstret för mig handlar om min uppväxt där jag ville vara nära min storasyster. Hon ville inte det i liknande utsträckning tillbaka. Jag har hamnat i exakt liknande situationer genom hela livet. Den vill ha mig som sin bästis för det är praktiskt. Men den skulle aldrig kunna tänka sig att ha några bästa kompis relationer övh, för då måste den ju själv anstränga sig, och det vill de sällan. Jag tror det är kärnan för mig, jag hittar någon som är lik och där vi trivs ihop- men det är på dennes spelplan och villkor, det är s-å villkorat.

    Vad jag känner igen mig! Jag ville också vara nära min storasyster! Och hon ville liksom skaka av mig och hellre vara med andra. Och så försökte jag hitta någon annan bästis och precis som du skriver får jag rollen som den som man hör av sig till när man behöver något. Jag är aldrig förstahandsvalet. Riktigt så intressant har jag aldrig varit tydligen.

    Jag ser dig som en omtänksam och klok person utifrån vad jag läser här. Det är obegripligt att du inte har en bästa vän. Så tänker jag. Det är så värdefullt med en person som orkar lyssna och ta in, engagerar sig i andra, och bekräftar dem. Det är du så bra på. 💗

     

     

    Trådstartaren

    Tusen tack för de orden! <3 Jag tänker precis likadant med dig och har gjort det sedan första stund jag såg ett inlägg från dig på det här forumet. Att det är obegripligt att du inte har en bästa kompis! Och du är s-å intressant. Livet är så konstigt och logiken över vad som sker haltar oftast känns det som. Kanske kan man skylla på strukturer här? Samtiden vi lever i att man får inte sticka ut i en grupp så som man fick förr? Tycker jag ser bevis på det mest hela tiden hur människan springer i flock, oftast ganska emotionellt styrt, och det finns sällan den här eftertänksamheten, stillheten i att få ta sig tid och begrunda. Jag tror kanske det kan vara det som gör att man ofta kan bli missförstådd.

    Du gjorde min dag iaf! Fått tårar i ögonen.

    Jag upplever också att människor springer i flock, mer nu än någonsin.

    Det är så lugnande att läsa dina inlägg och jag fick faktiskt också tårar i ögonen av att läsa det du skrivit…Du har gett mig lite hopp, det är sällan någon får mig att känna så. Hjärta till dig❤

    Trådstartaren

    <3 <3 <3 Tillbaka fina du! Du har också gett mig hopp =)

Visar 10 inlägg - 13 till 22 (av 22 totalt)
21

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.