Hem > Forum > Kan du också känna dig tom? > Vad är vänskap och gemenskap?

Vad är vänskap och gemenskap?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Kollade på filmen ”Amelie från Montmarte” och blev påmind just om ensamheten. Leva sitt liv ur ett utanförskapsperspektiv. Ensligheten, friheten, vakenheten och den sällsynta uppmärksamheten på andra som också verkar befinna sig där. Började sakna mina före detta grannar. Området jag bodde i. Gemenskapen och hur fint det var att vi alla fick vara oss själva oavsett om vi befann oss utanför i livet i övrigt, men där i kvarteret var ingen den udda fågeln. Vi lyfte och flög istället tillsammans.

    Har två kompisar som också är ”utanför”. Inte så att de inte är populära eller saknar status, utan de är bara annorlunda från övriga man brukar träffa på. Jag uppskattar deras sätt att prata så djupt och innerligt om sina känslor och upplevelser. Hur de lyckas överraska mig trots så många timmar vi avhandlat inom oftast exakt samma ämnen. Kanske är det många gånger utanförskapstankarna som lockar mig så. Jag liksom spetsar öronen för att inte missa något litet viktigt ord eller nyans i hur de beskriver saker. Låter det landa, processas och hoppas minnas åtminstone en bråkdel av vad som sagts. De fascinerar mig.

    När de pratat ett tag och just det ämnet är uttömt brukar en konversation vanligtvis gå över till den andra som då får berätta om sitt. Men här istället händer något. Jag märker hur svårt de har att känna ett genuint intresse tillbaka. De spetsar inte några öron och lyssnar efter en viss klang eller underton. Visst kan det finnas och skapas små ljusglimtar inom ett ämne som lockar även dem i mellan åt. Men oftast är det bara tyst. En tysthet som sakta ekar i själen på mig. Är ni kvar? Ni var nyss där och så väldigt närvarande? Hör ni mig?

    Jag funderar numera på om konsekvensen av detta blir att jag försvinner ännu djupare in i utanförskapslandet och fastnar där i ensamhet. I ensligheten. Istället för som i filmen ”Amelie” att utanförskapsfolket hör ihop oavsett gemensamma nämnare av ämnen. Där det är flocken och individerna som är klistret och som gör att man är nyfikna på varandra. För att alla har ett utanförskapsperspektiv att dela med sig av. Så som på min fd. gård bland mina grannar där vi flög tillsammans. Just för att slippa vara ensamma och för att det vackra just skapades när vi fick finnas hos varandra.

    För mig

    Vänskap = själslig förening som står fast trots livets bergodalbana. Fast jag är instabil och bryter dessa band. I alla fall då de kommer till vuxen vänskap som förändras så som livet förändras o i mitt fall oftast är flyktig o för stunden väldigt givande o upplyftande. De vänner som är kvar trots att jag är som jag är uppskattar jag hjärtligt. Tyvärr har vi svårt att finna tid att mötas på vardaglig bas. Blir mer en bonus några tillfällen om året. Tacksamheten för dessa vänner o saknaden efter dem är innerlig, då de för mig känns som att i deras sällskap är jag trygg,accepterad o älskad.

    Gemenskap- grupp att dela tid, måltid och om du vill liv med. Här har jag kyrkan o församlingens gemenskap. Min sociala grupp i vardagen (veckovis) Daglediga i församlingen befinner sig ofta i utanförskap o/el utsatthet. Som jag önskar jag hade en social hälsogrupp precis som jag har bibelstudiegrupp el sinnesrogrupp. Där jag får dela den sjuka delen av mitt liv som inte välkomnas någonstans annars utanför vården (om de tar emot)

    Tack för fin text om vänskap, gemenskap, utanförskap och ensamhet

    Trådstartaren

    Azure Nihyvu <3

    Efter jag skrev texten i natt kom jag att tänka på att inom utanförskapsfolket kanske det finns de som blickar utåt – vill undersöka mer och är nyfikna på världen – som ”Amelie” och mina pratglada grannar. Och sedan finns de som hellre för uppmärksamheten inåt och är mest nyfikna på sig själva – som mina två kompisar. Landar nog i att jag trivs bäst i kontakt med de utåt sett nyfikna. Där att skapa känslan av gemenskap handlar om att få finnas i varandras bubblor – mest hela tiden. Och att det inte tar månader eller år att få bli insläppt där. Att bubblan välkomnar den andra i utanförskapet, skapar en gemensam atmosfär att vara i. Det här betyder egentligen att bara för att man är ett utanförskapsfolk är man inte per automatik kompatibla.

    Så känns de för mig att delta i församlingsgemenskapen. Jag är välkommen oavsett mitt mående, har även gått dit gråtande o fått tid att landa i fotölj med chokladkaffe i mugg o hörlurar i för att sedan när jag landat bemötas med vänlighet o godhet. Så jag pendlar mellan den introverta och nyfikna sociala vid samma tillfälle.

    Svårt för mig att finna sådana platser utanför församlingen. Så de blir 1a platsen nu även under corona tills andra sociala platser öppnas upp. Vet att rsmh har cafe och de finns mötesplats för mig med psykiatrisk diagnos. Men jag hann inte fatta mod att åka dit innan Corona tog över samhället

    Tack för att du påminner mig om de platser o de vänner jag har o haft. De har varit hjälpsamt 🌷

    Trådstartaren

    Blir glad att höra du har sammanhang som ger dig mycket!

    Tror att det kanske är ett förhållningssätt till världen detta med att erbjuda vänskap och gemenskap? Mina kompisar är jag ganska så säker på kan vila hos mig. Men jag tillåts inte vila hos dem. Där uppstår ett litet problem ärligt talat. Nu råkar de ju vara väldigt intelligenta personer och som har spännande tankar men samtidigt börjar jag känna att jag lika gärna kan sätta på en pod eller se en dokumentär och där få stimulans av innehållet om det är vad som jag verkar uppskatta som mest. Menar om det ändå inte går ut på att vara vänner och känna gemenskap – åt båda håll – utan istället där den ena är i rampljuset och den andra är spegeln, så känns det lite destruktivt för mig.

    Vänskap och gemenskap för mig tror jag är att känna nyfikenhet för varandra och vilja veta mer. Ställa följdfrågor. Visa att man lyssnar och försöker förstå den andres perspektiv. Vänskap för mig är inte en monolog och sedan tystnad.

    Undrar om det är därför jag är så nervös hela tiden? Avsaknaden av trygghet hos någon.

    De är en bra fråga. Om du saknar trygghet för du saknar motpartens vilja att förstå Dig, finnas för dig och visa att du inte är ensam utan sedd, känd och uppskattad oavsett vart du befinner dig i din livsresa.

    Trådstartaren

    Det kanske är att jag saknar en flock och därför skapas stress som en reaktion på det? Tror även där att mina sk. kompisar finner mig som en del av deras flock och därför lugnar deras system ner sig när de pratar med mig. Medan jag blir nervös och känner mig ensammare. Känner mig nu som ett ivrigt får som omedelbart vill rymma från flocken – vid rätt tillfälle – och hitta en annan grupp att tillhöra. En där vi kan sitta vid lägerelden och alla får, får finnas, heh…

    Nämen ärligt så har jag tröttnat faktiskt på den här självcentreringen från dessa två personer. Så jäkla intressanta är de faktiskt inte. Enligt sig själva ska de skriva böcker om deras tankar för detta bara måste komma ut till allmänheten. Så jäkla viktig information! Storhetsvansinne.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.