När jag är ute och går så går jag igenom ett stort glasrör , jag ser alla utanför men jag är inte med i den dimensionen. Jag känner ingenting, jag är varken ledsen eller glad…Jag bara existerar och många gånger så finner jag det meningslöst, jag alskar ingen och jag har nog aldrig gjort det…inte vad jag kan minnas, jag har en mamma som jag aldrig har älskat och jah har flera pappor som jag aldrig älskat och jag vet inte riktigt hur det ska kännas När man älskar någon. Jag vill helst vara ensam men jag har aldrig klarat att ta hand om mig själv då jag är bipolär och har dyskalkuli och motoriska svårigheter. Jag är arbetslös också. Jag tror inte att jag är deprimerad för isåfall har jag varit det så länge som jag kan minnas, jag tänker aldrig på minnen…Jag kanske saknar en lillhjärna? Jag frågar mig själv ” varför är jag såhär? vad är det för fel på mig ?hur har jag lyckats leva så länge utan några större känslor? Min barndom var inte så bra(kidnappning och dödsfall och sexuella utnyttjanden) men jag vill inte skylla på det men kanske lever jag med trauma och måste acceptera mig själv ,allt jag gör är ett skådespel, jag borde få en oscar för att jag klarat att ta mig fram till den ålder jag är i, världen står på gränsen till avgrunden och auktoriteter bråkar och skriker och det som är det bästa av allt är att jag kommer att dö en dag och slippa den här skiten…Jag kommer aldrig mera vilja återvända hit, människor är vidriga.
