Det är så klart ingen vandring i dödsskuggans dal. Det är inte ens en dal. Det är ett stillasittande; knappt en meditation. Närmare ett slags svärmeri för lidandet eller bara ett illa sittande tills skinkorna domnar. Eftermiddagen har omgärdats av en halsstarrig stormby och jag borde veta bättre. Jag uppslukas av svepande vindar, kastas mellan längtans olika depåer. Finner mig sedan tom, stirrandes in i ett intet med låtsad aningslöshet fast jag vet exakt vad som ledde mig hit. Jag hann bara inte stoppa det den här gången heller. Jag är till och med en dålig lögnare för mig själv.
