Hur mår jag egentligen?
Jag vill säga att jag mår bra men det känns inte rätt. Det är mycket som tynger mig och jag klarar inte längre av att vara den som jag framstår att vara. Jag saknar självinsikt, självkännedom och självrespekt. Det känns inte som att jag är mig själv utan som att jag lever efter någon typ av inlärd strategi för att överleva situationer vilket gör att jag inte lyssnar, tar in och på riktigt intresserar mig av nuet utan bara försöker ta mig till nästa steg i situationen och ett steg närmare ut ur den.
Jag har länge känt att jag inte mår bra och att jag inte förstår mig på mig själv men samtidigt inte vetat vad jag ska göra åt det. Hur ska man hjälpa sig själv när man inte vet hur?
Jag har som två ”lägen” jag lever i. Ett läge när jag har min son hos mig. Då vill jag inte visa mig sårbar eller att jag inte mår bra. Det har jag klarat väldigt bra tycker jag, det är nu på senaste som små incidenter skett som lett till att han fått se mig ledsen. Det måste vara ett tecken på att den här fasaden jag byggt upp börjar fallera. När jag har honom får jag någon slags styrka att våga mer, orka mer och klarar av att hålla någon typ av normal vardag för honom men så fort han åker till sin pappa fallerar allt. Jag börjar ifrågasätta allt om mig själv, mitt beteende, hur jag mår, varför jag hanterar situationer som jag gör och fylls av känslan om att något är fel på mig. Viljan av att ta hjälp ökas men frågan hur och vad jag ska ta hjälp för är svår.
Jag har inte varit mig själv sen jag var jätteliten, alltså innan jag började skolan, det är iallafall vad jag tror. Jag vet verkligen inte vem jag är på riktigt eftersom att jag redan som liten började leva efter att överleva i situationer, ta mig ur dom snabbast och lättast och inte leva i nuet. Jag har inga minnen från barndomen bortsett från de jag fått återberättat för mig eller sett på bilder. Det måste vara för att jag alltid hanterat situationer genom att rädda mig själv från sånt som varit jobbigt, levt i ständig överlevnadtänk och inte bara levt livet.
Jag kan inte ha nära relationer och det har jag märkt då jag idag inte umgås med någon annan än min son och pojkvän. Det är nog för att jag inte vet vem jag är innerst inne, jag känner att jag inte kan visa vem jag är för att jag själv inte vet vem jag är och det är inte rättvist. Jag har tappat alla vänner jag någonsin haft mycket på grund av hur jag är som person. Jag har alltid visat mig så som jag tror det velat se mig och varit så som jag tror de behövt mig och det är väldigt falskt men det är helt enkelt för att jag inte kunnat vara mig själv för som sagt vet jag inte i grund och botten hur jag är som person.
Jag kan varken se några framtidsdrömmar eller ha några mål då jag inte ser längre än morgondagen. Jag vill bara ta mig förbi denna dagen.
Varför är jag såhär och vad kan jag göra åt det? Vad säger man ens om jag skulle kontakta vården? Jag måste ta tag i detta innan det går för långt men jag vet inte hur.
Jag är rädd för att visa denna sida av mig själv för jag tror typ att det kan vändas emot mig, att det gör mig till en dålig förälder men samtidigt vet jag att det är för hans skull jag gör detta. Jag vill såklart vara den bästa mamman jag kan vara för honom och då måste jag jobba för att må bra i mig själv. Jag uppfostrar ju honom med att han ska vara sig själv och tro på sig själv men vem är jag att lära ut det när jag själv inte klarar av det.
Det känns verkligen som att jag är fast i en bubbla sen barnsben, en skyddad atmosfär som har gjort att jag inte utvecklas som människa, lär mig om mig själv, intresserar mig för nya saker, hittar och jobbar efter drömmar, vågar satsa och göra nya saker eller helt enkelt inte lever livet, bara överlever det.
Jag vill kunna tycka, tänka, känna och prata om det utan att bli obekväm. Jag vill kunna berätta och förmedla, hålla samtal igång utan att alltid hitta utvägar för att ta mig ur situationen. Idag när jag hamnar i samtal går det alltid ut på att visa mig intresserad av vad som sägs, ställa motfrågor och alltid jobba för att fokuset aldrig ska hamna hos mig. Det resulterar såklart alltid i att jag knappt minns vad som sagt.
Jag mår inte bra just nu och behöver ta tag i detta. Jag vet bara inte hur. Är det för litet för att gå till vårdcentralen? Vad säger jag ens? Detta är en situation som inte är inlärd och jag vet verkligen inte hur jag ska gå tillväga.
Jag vill lämna survivalmode men vet inte hur..
